Ett försök till det omöjliga

Att besvara frågan, vad som egentligen är, på riktigt, viktigt i livet? Frågan har vi nog alla ställt oss, i alla fall vid någon tidpunkt i livet. Men svaret på frågan är inte lika självklar. Däremot så har frågan, så länge jag kan minnas, fascinerat mig och även varit en av mina stora drivkrafter genom livet så här långt. Frågan får mig dels att utvärdera de val jag har gjort, men kanske framförallt får den mig att ifrågasätta de val jag inte gör. Men nog om mig för nu.

För tillbaka till frågan om vad som är viktigt, på riktigt, i livet. Frågan är så stor och kan dessutom tolkas på så många sätt att ett universellt svar inte bör gå att få fram. Men jag ska med min fortsatta text försöka bena ut mina filosofiska tankar kring denna fråga, och även göra ett försök på det omöjliga. Att besvara frågan. Helt och hållet ovetenskapligt ska det tilläggas.

Först och främst så vill jag hävda att vi i västvärlden är priviligierade med att vara högt upp på maslows behovstrappa och därmed ha tiden att tänka på denna fråga lite mer, så som jag nu sittandes vid en dator med en kaffe i hand. Men samtidigt, visserligen utan att ha just vetenskapliga bevis framför mig, så vill jag tro att våra hjärnor är kognitivt relativa. Vad jag menar är att det som känns jobbigt för oss i västvärlden, kanske rent kognitivt känns lika jobbigt som för någon som relativt oss har det sämre ställt, exempelvis vad gäller mat, vatten eller pengar. Till exempel, om någon nära mig går bort, så kommer jag må ungefär på samma sätt som någon som relativt oss är lägre ner i maslows behovstrappa.

Och varför vill jag få detta sagt? Förutsatt att vi inte har svaret på frågan om vad som är viktigt i livet och att vi vill hitta ett svar på frågan, så vill jag få fram att vi människor, oavsett ursprung eller bakgrund, i grund och botten fungerar rent fysiologiskt på samma vis. Svaret finns alltså inte geografiskt och finnes inte heller i att jämföra oss med andra, oavsett om det är med din granne som har sju bilar och en tennisplan, eller inte.

Däremot så går min tanke vidare till att vi, i vår jakt på svaret, fastnar i förväntningar på vad vi borde tycka vara viktigt. Till exempel att vi i västvärlden har en förväntan på att göra karriär, skaffa barn, ge till välgörenhet, ha många vänner och så vidare, medan det i en annan kultur förväntas att de ska gå på led till kyrkan, laga mat tillsammans, eller inte få välja sin partner. Båda exemplen handlar om att leva enligt de principer som samhället, eller majoriteten av en grupp anser vara det rätta sättet att leva på. Så om jag nu skulle förenkla texten, så kanske svaret är enkelt. Att leva så som samhället lär en att leva, vilket kanske egentligen är ganska logiskt med tanke på att vi är ett flockdjur, vars mål är att överleva som grupp och därmed ska falla in i gruppens beteende utan vidare frågor på det?

Men jag vill ta tanken några steg längre. För jag vill påstå att verkligheten inte ser ut så. Vi som människa har inte bara överlevt genom att hålla ihop gruppen, utan vi har även överlevt genom vår uppfinningsförmåga. Och för att kunna uppfinna saker, så måste vi även tillåtas att tänka fritt och göra det som våra hjärnor tänker. Det innebär till exempel att vi har möjligheten att ifrågasätta våra tankar, när som helst och detta oavsett om du lever i en diktatur eller som oss i västvärlden. Skillnaden är att vi i västvärlden, i praktiken, har och har haft möjligheten att realisera det våra tankar har sagt, medan andra endast kan eller har kunnat fantisera kring sina tankar, för att inte riskera straff från samhället. Så svaret kanske är att vara en fri tänkare? Troligen inte.

För givet att våra hjärnor är skapta, både för att leva i grupp och för att vara fria tänkare, och att de är relativa till varandra, så är båda verkligheterna fast i sina egna tankar. Så istället vill jag koka ner det till att det handlar om en känsla. Häng med nu, för det vi egentligen då söker svar på, är att ha känslan över att göra något viktigt, oavsett var, hur eller varför du gör något. Frågan skulle då istället bli om det är möjligt att skapa en känsla?

Svaret vill jag ha till ja, men hur är både enkelt och svårt. Det vetenskapliga svaret skulle vara att en känsla härstammar från hjärnan som utsöndrar olika kemikalier beroende på i vilken situation du befinner dig i. Vetenskapens nyfikenhet och uppfinningsrikedom har exempelvis lett till skapandet av antidepressiva medel som innehåller serotonin som hjärnan i normala fall själv utsöndrar. Men att äta antidepressiva medel tar endast bort symptomen och ger inte svaret på frågan varför dom behövs. Vissa teorier syftar på att hjärnan slutar utsöndra serotonin när en person känner sig underkastad en individ eller grupp, och det är någonstans i denna mening som jag börjar bottna i frågan kring vad som är viktigt, på riktigt i livet.

För det finns kanske en anledning till att läkare ordinerar mer antidepressiva medel än någonsin förr. För i vår uppfinngsrikedom så har vi i byggt ett samhälle där vi aldrig har varit så uppkopplade, så pålästa, eller haft så många spännande val att göra och där vi samtidigt aldrig har haft så många olika grupper att tillhöra att vi kanske inte riktigt vet vart vi tillhör. Vi har känslan av inte riktigt tillhöra någon eller något.

Och vidare till den andra sidan på skalan. För vad är det som saknas i länder där man inte får gå vart man vill, äta vad man vill, göra man vill, eller framförallt inte tänka vad man vill? Man är onekligen en grupp.

Så om jag nu får lov att ta mig friheten till att koka ner denna text till ett någorlunda universellt svar på vad som är viktigt i livet, så kanske det kan formuleras som en enkel ekvation enligt nedan.

Fri tänkare + Grupptillhörighet = Känslan av att göra något viktigt


Den enda frågan som då är kvar att svara på är vilken del i ekvationen som du saknar du i ditt liv? Resten är endast mod nog att utvärdera dina ja, och ifrågasätta din nej. Har jag rätt? Troligen inte, men det kanske för någon ger ett litet nytt perspektiv att tänka på i jakten på själens ro. 

 
Ettdjuparevi Livsfilosofi
0 kommentarer