En ny novell är påbörjad - Den verkliga om coaching

"Jag tror inte livet är som en lång roman, utan istället som en lång novellsamling. Skillnaden mot en roman, är att varje novell kan vara vitt frånskild sina tidigare verk. Vissa noveller, det vill säga delar av livet, är bättre än andra. Vi kommer inte kunna ändra dom som redan är skrivna. Dom ska vi bara lära oss att läsa utan att skämmas för vem vi var. Men vi kan alltid, och jag menar verkligen att vi alltid, metaforiskt sett, kan skriva och skapa våra egna nya framtida noveller. Vår hjärna är skapt för att anpassa oss. Vi har bara glömt lite bort hur vi ska skriva för att skapa en ny upplevd verklighet. En ny novell, helt frånskild från de tidigare skrivna, men som fortfarande är en del av den vi är."
 
Välkomna till en uppdaterad hemsida:
https://www.sjlensrosnoveller.com/coaching
 
 
0 kommentarer

När tanken blir större än verkligheten

Att ställa sig rätt frågor är kanske det snällaste, men samtidigt det tuffaste vi någonsin kan göra mot oss själva. Rätt fråga i rätt tid kan leda till att vi som person ser en situation på ett nytt oväntat sätt, antingen skrämmande eller upplyftande. Det handlar om perspektiv. Att se en fråga utifrån en ny synvinkel vi inte trodde fanns. Jorden var förr platt, men helt plötsligt blev den rund. Kanske en alltför enkel liknelse, men den är likväl sann. 
 
Första frågan. Vad är en ny synvinkel? Är det vår indivudella tolkning som vi har i våra tankar, eller blir det först en synvinkel när vi i ord kan beskriva för en grupp människor det vi tänker? Blir det sen endast verkligt om dessa personer väljer att tro på samma sak som du nyss beskrev? Beakta sen frågan om det som bekräftas för dig, kanske inte är samma sanning för den som nyss bekräftat den synvinkel du nyss beskrev?
 
Okej. Jag erkänner. Detta blev för invecklat, så jag ska förtydliga vad det är jag egentligen funderar kring. I dagens samhälle, så lever vi i vad många kallar ett konstant brus. Vi är ständigt uppkopplade och får nya intryck minut efter minut, från mobiler, bilar, musik, samtal, men kanske främst från våra egna tankar som ständigt analyserar vad andra ska tro. Om mig. Om oss. 
 
Följande stycke är baserat på vetenskap, men jag kan inte bekräfta det med källor, så tolka det som ni vill. Det är även något jag baserat många andra av mina texter på, så ber om ursäkt på förhand för eventuell upprepning. I alla fall. Teorin betyder i grunden att vi som människa överlever när vi agerar och lever som i en grupp. Exempelvis i en grotta, där vi hjälper varandra, men där vi vet att om vi blir utstötta, så kommer vi inte överleva utanför grottan. Denna överlevnadsinstinkt har lett till försvarsmekanismen att vi gör allt vi bara kan för att aldrig känna oss utstötta. Jag går i denna text inte in i detaljer kring hur mekanismerna i praktiken visar sig. Jag vill däremot gå in på den fysiologiska vetenskapen bakom vad som sker med oss om du exempelvis blir dumpad, eller tillsagd att "gå och sätt dig på avbytarbänken där du hör hemma", det vill säga "utstött".
 
Eftersom vi vet att vi inte klarar oss utan gruppen, så har människokroppen skapat ett försvar som går ut på att när vi, enligt gruppen, gör "fel", så skapas en smärta så stor att du aldrig vill känna den igen, utan du kommer istället i framtiden vilja göra allt i din makt för att inte känna samma smärta som du nyss kände. Du kan känna igen denna smärta när du blir, just dumpad, eller om du blir tillsagd att du inte duger i laget du spelar för. Smärtan kommer från att hjärnan skickar ut smärtsignaler, som ironiskt nog är exakt desamma som om du skulle få en kniv i, säg hjärtat. Det är med andra ord inte så konstigt att vi har myntat uttrycket, "ett krossat hjärta". 
 
Men vad är det då jag egentligen funderar kring. Jo. Givet att det finns någon form av sanning i det jag nyss beskrev, så är min fundering om vår försvamekanism för att överleva i denna uppkopplade värld är att helt enkelt aldrig riktigt tillåta oss att ha fel. Inte kunna bli utstötta. Vi väljer att gå med i facebookgrupper som bekräftar våra intressen. Vi läser de nyheter vi, förvisso omedvetet, vet kommer bekräfta det vi vill ska vara sant. I detta stora informationsöverflöde, så söker vi helt enkelt upp det som bekräftar vår synvinkel av det vi vill ska vara sant. Allt i syftet att känna tillhörighet i en grupp och att överleva vardagen utan att känna smärtan vi vet vi aldrig mer vill känna. 
 
Det är ingen märkligt. Det är mänskligt och alla ni som väljer att läsa denna text kommer ta till er den på just era olika sätt. Inget rätt, inget fel och ingen kan väl egentligen bestämma vad som just är rätt eller fel? Eller?
 
Jag vill tro att det vi egentligen känner och söker efter är att, om så bara för en stund, känna oss som inget annat än just den vi är. Just för en stund känna inget annat än, en själ i ro. 
Tankar
0 kommentarer

Frågan som ingen har överlevt

Hur skulle det kännas att dö, men att sen få vakna upp? Vilken känsla skulle vara sann? Vad skulle jag göra med resten av mitt liv?

Jag har i ett tidigare äldre inlägg varit inne på frågan, men jag kommer ganska ofta tillbaka till den. Så om jag får lov att försöka mig på ett nytt svar, så kommer jag i denna text att utröna, testa och utmana mina tankar för att kanske komma fram till något nytt, eller ingenting alls. Båda lika rätt.

Det börjar med mig själv återigen sittandes i ett lagom skumpigt plan, denna gång på väg från Barcelona till Stockholm. Lugnet är påtagligt bland de flesta av oss hundratals människor sittandes här tillsammans.

Ganska snart efter färden upp till marschhöjd, så slår det mig att jag har ett avsnitt från Björn och Navids podcast nedladdat. Temat är döden. Så mitt skrivande stannade fram tills detta stycke upp, och med aktivt öra försökte jag tolka deras ord om livets mest omöjliga existentiella fråga att svara på. Dom konstaterade fort att svaret om vad döden är, faktiskt inte går att svara på, just eftersom ingen har överlevt den.

Men tillbaka till mina egna tankar baserat på allt jag genom livet snappat upp i ämnet. Först och främst, så har jag insett att döden för mig blivit min viktigaste motivation i att aldrig försumma de chanser som dyker upp. Det finns dock vissa undantag. Typ som att åka nedskjutet på Gröna Lund eller hoppa bungy jump. Men resten. Det är mitt att tacka ja till.

Björn och Navid menade att när man vänder sig mot döden, då blir den ens allierade. Jag tror det är sant och bekräftar min känsla kring ämnet. Just att bemöta något som är så läskigt och svårt att ta in, är densamma princip som används inom KBT, som syftar till att identifiera sina rädslor och därefter successivt, på ett organiserat sätt utsätta sig för dom. För egen del var detta exempelvis den avgörande faktorn för hur jag blev av med och lärde mig hantera panikångestattacker. Det var den enskilt tuffaste perioden i mitt liv, men att sitta här idag och se tillbaka på den, ger mig ett lugn och en ro få troligen upplever, men som alla egentligen borde få uppleva.

Att utmana ens rädslor kan handla om allt från spindelfobi, flygrädsla, eller till det som jag just nu skriver om, sin relation till döden. I mina mörkaste stunder, där för några år sedan, då var jag så rädd för att dö, att jag inte kunde somna av rädslan av att inte vakna upp på morgonen. Jag såg mig alltid om efter flyktvägar. Jag kände efter minsta märkliga smärta i kroppen och googlade sjukdomar baserat på dessa. Jag hoppade av tunnelbanor när det klev på för mycket folk i vagnarna. Jag var fast i en vardag där tankarna spelade spratt med varenda situation.

Vändpunkten kom så när jag fick kontakt med en terapeut, samtidigt som jag fick chansen att vara försöksperson i något som hette något i stil med ”internetterapi baserat på KBT”. Helt plötsligt, så var svaret på panikångestattackerna inte att hitta flyktvägar, utan istället ge sig rakt in i elden. Möta lågorna, panikångestattackerna, dubbelslagen i hjärtat och att hoppa in i en tunnelbanevagn oavsett hur mycket folk som var på den. Det lät som idioti. Men sakta så började jag läsa mer om hur vår mänskliga hjärna fungerar och hur den har skapats för att överleva genom att i trängda situationer antingen, frysa, fly eller fäkta. Och hur problemet är att detta system i vår hjärna utvecklades när vi bodde på savannen, i grottor, eller på andra ställen på vårt jordklot, där om du exempelvis stötte på ett Lejon, så hade du inte en grovkalibrig hagelbössa runt axeln, utan du sprang, frös eller slogs tills någon av er dog. Troligen inte lejonet.

Mitt rationella visste att jag inte skulle dö i den där tunnelbanevagnen, med det gav min hjärna blanka … i, utan skickade istället iväg tusentals kemikalier som skulle förmå mig att fly, fäkta eller frysa (stå still). Genom att istället börja utsätta mig för situationerna som gav panikångesten och stanna kvar i känslan situationen gav mig, så programmerade jag sakta om hjärnan till att förstå att dessa situationer inte handlade om en frontalkollision med ett lejon, utan om ett samhälle, i princip utan egentliga faror, men där hjärnan än tror det. Idag möter jag inga Lejon i tunnelbanan. Inte heller på flyget eller i sängen om natten.

Men vad har då detta med frågan om vad jag skulle göra om jag dog och sen fick vakna upp igen? Ibland får jag känslan av att jag har fått en ny chans i livet. Dom mörka åren för ett par år sedan var lite som att jag dog, men genom KBT och en del andra livsomvälvande händelser, så sitter jag här idag med ett förhållningssätt till existentiellt svåra frågor utan någon rädsla. Tvärtom så får dom mig att leva mer än någonsin. För varje gång som jag tänker på döden, så sköljs jag över frågan. Är jag sann mot mig själv, andra runt om mig och vandrar jag den väg som svarar på min livsfråga; När jag dör, vad kommer jag troligen då ångra som jag idag kan göra annorlunda för att inte ångra sen?

Jag avslutar denna text med en dikt från Dylan Thomas, som citeras i en av mina topp tre sedda filmer genom livet. Kan ni gissa filmen?


Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light

/Dylan Thomas

Livsfilosofi
0 kommentarer