Om att hitta mening

Inte att hitta mening, så som denna mening jag nu skriver. Förvisso tar det mig ibland ganska lång tid att hitta något relevant att skriva om, men så ikväll, så satt jag här vid datorn med känslan av att jag ville skriva något. Jag visste bara inte om vad. Men nu kommer hemligheten. Hur mina tankar blir till text. Det enda jag gör är att jag iaktar mina tankar. Vad tänker jag på just nu? Vad är det den tanken egentligen bottnar i och går det att forma en text kring denna tanke? Jag ställer helt enkelt nyfikna frågor till mig själv. 
 
Kvällens text startade i min iaktegelse av att mina tankar sa till mig att jag just inte hade något relevant att skriva om. Jag hade den där känslan av att allting redan är skrivit om. Vi matas liksom av tips, blogginlägg, coacher, smarta memes och allehanda olika kloka ord från all världens håll. Ord tendererar helt enkelt att falla allt för platt. 

Denna text kommer således handla om meningen med livet. Den där meningen och frågan som alla pratar om, men ingen nånsin får till något bra svar på. Frågar ni mig om svaret, så kan jag vara uppriktig med att jag är vad jag kallar cyniskt positiv till frågan. Jag tror att vi vill tro att det finns ett generellt svar, men det svaret skulle falla platt eftersom det är bra mycket enklare och samtidigt mer komplext än vad vi vill att det ska vara. 

Jag läser just nu en bok av Lasse Berg som heter "gryning över kalahariöknen" och som handlar om människans ursprung. Hans böcker sammanfattar en del av denna kamp mellan det enkla och det komplexa. För samtidigt som vi som människa har formats av våra överlevnadsinstinkter och att steg för steg bli världsdominerande som art, så finns det en värld vi i dagens samhälle nästan glömt bort. Det andliga. Det vi inte riktigt kan ta på, då det kräver att vi öppnar upp andra delar av vår hjärna, kropp och själ. 
 
Så det cyniska i mig vet mycket väl att det inte är så mycket krångligare än att vi som art älskar det sociala samspelet och att det är detta våra hela samhällen, grupper och relationer bygger på. Det blir inte krångligare än så liksom. Men det positiva i detta är denna insikt är helt underbar. För det är med den insikten vi kan göra allt för att vara våra bästa i de relationer vi vill fostra. 
 
Men så har vi den där andra sidan i mig. Den obotliga nyfikenheten, som vill att det ska finnas mer. Det är i denna känsla jag är så nyfiken på kvantfysik, stringteori och vetenskapen om multiversum. Om ni läser Lasse Bergs böcker, så pratar han mycket om gamla traditioner och att nå andliga nivåer i samhällen. Det finns, tror jag, så otroligt mycket insikter som finns att uppnå om vi bara vågar vara nyfikna nog att på ett icke destruktivt sätt utforska oss, vår omgivning och värld. 
 
Vetenskapen har här en begränsning. För vetenskapen förklarar bara det vi vill undersöka och hitta evidens för. Den berättar inte om alla de miljontals andra sanningar som finns i vårt universum och för oss alla att utforska. Det är i denna nyfikenhet jag finner ro i det annars lite tråkiga svar i hur vi som evolutionär art har formats och idag lever efter.
 
Det går knappt en dag utan att jag tänker på hur tacksam jag är över att leva ett liv där mina tankar och handlingar är helt fria att få göra precis så som dom vill. Den insikten ger mig energi till att ta varje tillfälle som kommer till att testa något nytt, läsa något nytt, lära mig något nytt i en totalt prestigelös kamp. 
 
Och även om jag inte hittar svaret på meningen om livet, så är det för mig lika mycket värt att varje dag få kämpa för mitt, min piedra och vår älskade dotters rätt att få vara fria att utforska världen och universums oändlighet. Varje puss på deras kind är ett steg närmre svaret som inte finns. Varje kram är ett steg närmre en värld där fler än vi får ta del av denna möjlighet. Det börjar hos dig. Ingen annan. 
 
 
 
Livet Själensro meningenmedlivet
0 kommentarer

Att avklyscha en klyscha

Du känner nog till klyschan "Det är aldrig för sent"?
Jag tror att det är klyschan som hindrar sanningen bakom orden till att inte bli verklighet. 
 
Så hur avkkyschar vi klyschan? Hur kan vi avdramatisera orden för att skapa verklig förändring i våra riktiga liv?
"Det är aldrig för sent". Ofta förstår vi för vad, typ att börja träna, vilja att byta jobb eller att hitta kärleken. Det är de andra två frågorna som följer som jag tror får klyschan att bara stanna vid, just en klyscha.
 
Hur!?
Varför!?
 
Jag skulle kunna skriva en hel roman om mina teorier och tankar kring detta, men framförallt om vad som i mitt liv har fått mig dit jag är och varför jag är så trygg i att det jag skriver på riktigt fungerar. Men det kommer jag inte göra.
 
Istället kommer jag ge er två mycket konkreta redskap för hur ni börjar nysta i svaren på ovan två frågor. För vi ska redan från början vara mycket medvetna om att det inte är svar som kommer som en skänk från ovan om vi bara tänker på dom tillräckligt mycket. Det är inte så det funkar. Livet väntar inte på dig. Det ger dig svaren när du börjar ställa rätt frågor och börjar svara.
 
Mina två mycket konkreta redskap följer nu:
 
1) Säg ja. Säg ja till att pröva på saker du tidigare inte har gjort eller testat. Vi tenderar ofta att säga nej med rädslan för att inte tycka det är något för oss. Hur kan du veta det om du inte har prövat det? När du har sagt ja tillräckligt många gånger, så kommer du märka att du snart vet jättemycket om vad du mår bra av och vad du inte mår bra av. Det enda som möjligen hindrar dig är din rädsla för vad andra ska tycka. I så fall får det så vara. Acceptera bara att så är fallet. Bara av att acceptera att man är rädd för vad andra ska tycka är en bit på vägen till riktig förändring. Det enda jag kan lova är att du varje dag får chansen att säga ja. Hur många gånger du säger nej är garanterat fler än vad du tror om du bara börjar observera det. Börja säga ja.
 
2. Om du sa nej på punkt ett. Fråga dig själv varför du sa nej. Vad var du rädd för? Vad är du rädd ska hända om du säger ja? Vad är det absolut värsta som kan hända om jag säger ja? Om du på dessa frågor får svar som, jag skulle kunna dö. På riktigt. Då har du gjort ett bra val, men om du typ tackade nej till att åka bergodalbanan på Gröna Lund på grund av rädslan för att kunna tappa mobiltelefonen, då är det tillbaka till punkt ett igen och tacka ja som gäller. Om ditt svar är, jag har inte tid? Fråga varför du inte har tid? Ställ dig frågan varför så många gånger, och om ditt svar till slut blir, jag kommer dö, då har du ett ok att säga nej.
 
Jag är fullt allvarlig i ovan två punkter. Jag skulle kunna lägga till en punkt tre som är acceptans, men den är lite överkurs då den lite ger sig om vi bara vågar säga ja. Det gäller bara att göra det många fler gånger än bara en. Det finns vetenskapliga evidens på att hjärnan genom detta sätt lär sig hitta nya kopplingar och det är genom dessa som vi till slut lär oss förstå vad vi mår bra av och vad vi inte mår bra av.
 
För i slutändan så lever vi i våra huvuden. Vi tolkar, analyserar, funderar. Vi vill bli förstådda, sedda och känna oss viktiga. Det är när vi inte gör detta, som vi hittar andra sätt för att i alla fall känna oss viktiga. Vi slutar säga ja med konsekvensen att vi till slut inte vet varför vi gör det vi gör. Se nedan klipp från Simon Sinek. För om inte jag har inspirerat er, så hoppas jag han gör det. Jag avslutar nu med en ny klyscha. Den som dömer oss mest är i slutändan bara oss själva. Tacka ja tillräckligt många gånger, så ser du snart själv.
 
https://www.youtube.com/watch?v=CZx4DTglHJc
 
Ps. Skriv i kommentarsfältet om det är något speciellt ni önskar att jag ska fördjupa mig i, så blir det mitt nästa inlägg.
 
 
Detäraldrigförsent Själensro
0 kommentarer

Livet efter innan

Dagen du såg oss var dagen vi blev vi
Tiden innan är möjligen förbi, men nu är vi tre hjärtans liv
På färd genom säsongernas skiftande toppar, dalar, mörker, ljus oss giv
 
För vi är dom vi är
Acceptans vi lär
Låt du få vara du
Låt oss få vara oss
 
Vi lever lär och är
Mer än allt vi i vår ryggsäck bär
Tack för du, tack för oss
Jag har er två mer än allt på jorden kär
 
 
 
0 kommentarer