I tider av oro hörs lejonet ryta

Det är då lejonets vrål överstiger vargflockens ylande. Det är då de starka blir starkare.
Människans natur är egentligen enkel. Vi lever i grupp och vi leds av ledaren. Oavsett om vi vill det eller inte.
I tider av oro blir linjerna tydligare. Konturerna av våra mänskliga drag blir starkare och vi vill alla enas kring samma grund i tron om vår överlevnad. Välj fel ledare och du blir utdömd. Välj rätt och du får leva. Men frågan är till vilket pris.
 
För sen finns det dom som inte väljer sin ledare. Som får slitas ut från sina hem och istället ta rygg på gruppen som söker skydd i moder jords trygga famn. Jag är trött nu. Trött på att ta rygg och finna trygghet i famnen på en härskares önskan om makt. Trött på att se hur de runt om oss ser lösningen närmre än sanningen. Sanningen är att vi är alla ett. Kommer alltid vara, men kanske inte alltid känna.
 
Ikväll vill jag ta rygg på min själ. Min själs ledande ljus mot moder jords värmande källa. Tyrannen kan gå hem. Gå hem till sin mammas önskan om sin sons återkomst. Men vem är jag att döma...
 
 
 
 
 
Själensro
0 kommentarer

Vi har en moder jord - Möjligen en planet Mars

Igår gick att läsa att det eventuella vatten som finns på Mars riskerar att förstöras om vi lyckas nå dit med mänskliga expeditioner. Anledningen är oklar, men oavsett vad den är, så är det ett faktum att vår moder jord aldrig har påfrestats så som den nu gör. På 100 år har vi lyckats försätta jorden i ett klimat som riskerar vår egen död. Vår vackra jord, som ger oss så mycket och som bär svaren till Universums oändlighet. Slutsatsen borde vara att våra hjärnor ibland är lite små.
 
De må vara små, men de har också empati. En empati som bara glömts lite bort. Kanske gömts och förtryckts i tron om något större.
 
Så frågan är vad vi egentligen jagar? Vem är det vi vill bli? Vem tror vi kommer ge oss acceptans i att vår tro om verkligheten är den enda sanna? Eller är livets mening kanske just sökandet av denna acceptans?
 
Oavsett jagar vi just nu verkligheten om ett nytt liv på Mars. Nytt vatten och frisk luft. Vår räddning och flytväst till att fortsätta leva i en spegelbildsvärld kallad moder jord. Kommer vi kunna ta hand om planeten Mars vatten så som vi valt att ta hand om det vatten vi idag lever av? Kommer vi bruka jorden så som vi idag tömmer oljan i desperation av att den en dag kommer ta slut så som lösgodiset en fredag kväll kan göra?
 
Det är i sökandet av svaren på dessa frågor som jag istället väljer att leva. Väljer att andas den luft våra förfäder andats och våra barnbarn ska få liv från. Väljer att dricka det vatten som alla vi människor, oavsett plats eller tid någon gång har rört vid.
 
Ikväll stänger jag av TV:n, lutar mig bakåt, tar ett djupt andetag och tackar moder jord för den glädje som du långt där inne är kapapbel att åter ge.
 

Dont shot a hole through what you love

 

Viharettliv
1 kommentar