Frågan som ingen har överlevt

Hur skulle det kännas att dö, men att sen få vakna upp? Vilken känsla skulle vara sann? Vad skulle jag göra med resten av mitt liv?

Jag har i ett tidigare äldre inlägg varit inne på frågan, men jag kommer ganska ofta tillbaka till den. Så om jag får lov att försöka mig på ett nytt svar, så kommer jag i denna text att utröna, testa och utmana mina tankar för att kanske komma fram till något nytt, eller ingenting alls. Båda lika rätt.

Det börjar med mig själv återigen sittandes i ett lagom skumpigt plan, denna gång på väg från Barcelona till Stockholm. Lugnet är påtagligt bland de flesta av oss hundratals människor sittandes här tillsammans.

Ganska snart efter färden upp till marschhöjd, så slår det mig att jag har ett avsnitt från Björn och Navids podcast nedladdat. Temat är döden. Så mitt skrivande stannade fram tills detta stycke upp, och med aktivt öra försökte jag tolka deras ord om livets mest omöjliga existentiella fråga att svara på. Dom konstaterade fort att svaret om vad döden är, faktiskt inte går att svara på, just eftersom ingen har överlevt den.

Men tillbaka till mina egna tankar baserat på allt jag genom livet snappat upp i ämnet. Först och främst, så har jag insett att döden för mig blivit min viktigaste motivation i att aldrig försumma de chanser som dyker upp. Det finns dock vissa undantag. Typ som att åka nedskjutet på Gröna Lund eller hoppa bungy jump. Men resten. Det är mitt att tacka ja till.

Björn och Navid menade att när man vänder sig mot döden, då blir den ens allierade. Jag tror det är sant och bekräftar min känsla kring ämnet. Just att bemöta något som är så läskigt och svårt att ta in, är densamma princip som används inom KBT, som syftar till att identifiera sina rädslor och därefter successivt, på ett organiserat sätt utsätta sig för dom. För egen del var detta exempelvis den avgörande faktorn för hur jag blev av med och lärde mig hantera panikångestattacker. Det var den enskilt tuffaste perioden i mitt liv, men att sitta här idag och se tillbaka på den, ger mig ett lugn och en ro få troligen upplever, men som alla egentligen borde få uppleva.

Att utmana ens rädslor kan handla om allt från spindelfobi, flygrädsla, eller till det som jag just nu skriver om, sin relation till döden. I mina mörkaste stunder, där för några år sedan, då var jag så rädd för att dö, att jag inte kunde somna av rädslan av att inte vakna upp på morgonen. Jag såg mig alltid om efter flyktvägar. Jag kände efter minsta märkliga smärta i kroppen och googlade sjukdomar baserat på dessa. Jag hoppade av tunnelbanor när det klev på för mycket folk i vagnarna. Jag var fast i en vardag där tankarna spelade spratt med varenda situation.

Vändpunkten kom så när jag fick kontakt med en terapeut, samtidigt som jag fick chansen att vara försöksperson i något som hette något i stil med ”internetterapi baserat på KBT”. Helt plötsligt, så var svaret på panikångestattackerna inte att hitta flyktvägar, utan istället ge sig rakt in i elden. Möta lågorna, panikångestattackerna, dubbelslagen i hjärtat och att hoppa in i en tunnelbanevagn oavsett hur mycket folk som var på den. Det lät som idioti. Men sakta så började jag läsa mer om hur vår mänskliga hjärna fungerar och hur den har skapats för att överleva genom att i trängda situationer antingen, frysa, fly eller fäkta. Och hur problemet är att detta system i vår hjärna utvecklades när vi bodde på savannen, i grottor, eller på andra ställen på vårt jordklot, där om du exempelvis stötte på ett Lejon, så hade du inte en grovkalibrig hagelbössa runt axeln, utan du sprang, frös eller slogs tills någon av er dog. Troligen inte lejonet.

Mitt rationella visste att jag inte skulle dö i den där tunnelbanevagnen, med det gav min hjärna blanka … i, utan skickade istället iväg tusentals kemikalier som skulle förmå mig att fly, fäkta eller frysa (stå still). Genom att istället börja utsätta mig för situationerna som gav panikångesten och stanna kvar i känslan situationen gav mig, så programmerade jag sakta om hjärnan till att förstå att dessa situationer inte handlade om en frontalkollision med ett lejon, utan om ett samhälle, i princip utan egentliga faror, men där hjärnan än tror det. Idag möter jag inga Lejon i tunnelbanan. Inte heller på flyget eller i sängen om natten.

Men vad har då detta med frågan om vad jag skulle göra om jag dog och sen fick vakna upp igen? Ibland får jag känslan av att jag har fått en ny chans i livet. Dom mörka åren för ett par år sedan var lite som att jag dog, men genom KBT och en del andra livsomvälvande händelser, så sitter jag här idag med ett förhållningssätt till existentiellt svåra frågor utan någon rädsla. Tvärtom så får dom mig att leva mer än någonsin. För varje gång som jag tänker på döden, så sköljs jag över frågan. Är jag sann mot mig själv, andra runt om mig och vandrar jag den väg som svarar på min livsfråga; När jag dör, vad kommer jag troligen då ångra som jag idag kan göra annorlunda för att inte ångra sen?

Jag avslutar denna text med en dikt från Dylan Thomas, som citeras i en av mina topp tre sedda filmer genom livet. Kan ni gissa filmen?


Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light

/Dylan Thomas

Livsfilosofi
0 kommentarer

The arrival of you

When you arrive, you will be more than alive
When you finally see, you will be free to believe
In all that we are, in all what we try to achieve
 
Your heart, your soul, your all you, will for ever be loved, hold and be told the truth
When you bleed, we will be there to care
When you cry, we will cry and teach you how tears are the angels way of making us aware
Aware of everything we love, need and see
Aware of all what is never said, but instead just needs to be
 
When you arrive, we will be more than alive
When you arrive, us three will be free
To be true to what we are, to be the every moment of every day, in our new living tree

 
 
 
Dikter poesi
0 kommentarer

Utdrag från själensrosnoveller 2017-09-15

Så för att börja någonstans. Ibland tror jag vi ställer oss själva fel fråga. Du frågade mig varför jag sa upp mig. Frågan jag ställde mig igår kväll var istället. Vad hade jag gjort om jag hade varit kvar? Svaret på den frågan hade jag faktiskt vetat. Jag hade vetat precis hur mina morgnar skulle se ut. Jag vet precis vad jag helst hade velat äta till lunch, hur jag skulle besvara min arga kollegas utbrott från mitt emot, eller hur jag skulle....
 
själensrosnoveller 
Noveller Själensro
0 kommentarer