Att avklyscha en klyscha

Du känner nog till klyschan "Det är aldrig för sent"?
Jag tror att det är klyschan som hindrar sanningen bakom orden till att inte bli verklighet. 
 
Så hur avkkyschar vi klyschan? Hur kan vi avdramatisera orden för att skapa verklig förändring i våra riktiga liv?
"Det är aldrig för sent". Ofta förstår vi för vad, typ att börja träna, vilja att byta jobb eller att hitta kärleken. Det är de andra två frågorna som följer som jag tror får klyschan att bara stanna vid, just en klyscha.
 
Hur!?
Varför!?
 
Jag skulle kunna skriva en hel roman om mina teorier och tankar kring detta, men framförallt om vad som i mitt liv har fått mig dit jag är och varför jag är så trygg i att det jag skriver på riktigt fungerar. Men det kommer jag inte göra.
 
Istället kommer jag ge er två mycket konkreta redskap för hur ni börjar nysta i svaren på ovan två frågor. För vi ska redan från början vara mycket medvetna om att det inte är svar som kommer som en skänk från ovan om vi bara tänker på dom tillräckligt mycket. Det är inte så det funkar. Livet väntar inte på dig. Det ger dig svaren när du börjar ställa rätt frågor och börjar svara.
 
Mina två mycket konkreta redskap följer nu:
 
1) Säg ja. Säg ja till att pröva på saker du tidigare inte har gjort eller testat. Vi tenderar ofta att säga nej med rädslan för att inte tycka det är något för oss. Hur kan du veta det om du inte har prövat det? När du har sagt ja tillräckligt många gånger, så kommer du märka att du snart vet jättemycket om vad du mår bra av och vad du inte mår bra av. Det enda som möjligen hindrar dig är din rädsla för vad andra ska tycka. I så fall får det så vara. Acceptera bara att så är fallet. Bara av att acceptera att man är rädd för vad andra ska tycka är en bit på vägen till riktig förändring. Det enda jag kan lova är att du varje dag får chansen att säga ja. Hur många gånger du säger nej är garanterat fler än vad du tror om du bara börjar observera det. Börja säga ja.
 
2. Om du sa nej på punkt ett. Fråga dig själv varför du sa nej. Vad var du rädd för? Vad är du rädd ska hända om du säger ja? Vad är det absolut värsta som kan hända om jag säger ja? Om du på dessa frågor får svar som, jag skulle kunna dö. På riktigt. Då har du gjort ett bra val, men om du typ tackade nej till att åka bergodalbanan på Gröna Lund på grund av rädslan för att kunna tappa mobiltelefonen, då är det tillbaka till punkt ett igen och tacka ja som gäller. Om ditt svar är, jag har inte tid? Fråga varför du inte har tid? Ställ dig frågan varför så många gånger, och om ditt svar till slut blir, jag kommer dö, då har du ett ok att säga nej.
 
Jag är fullt allvarlig i ovan två punkter. Jag skulle kunna lägga till en punkt tre som är acceptans, men den är lite överkurs då den lite ger sig om vi bara vågar säga ja. Det gäller bara att göra det många fler gånger än bara en. Det finns vetenskapliga evidens på att hjärnan genom detta sätt lär sig hitta nya kopplingar och det är genom dessa som vi till slut lär oss förstå vad vi mår bra av och vad vi inte mår bra av.
 
För i slutändan så lever vi i våra huvuden. Vi tolkar, analyserar, funderar. Vi vill bli förstådda, sedda och känna oss viktiga. Det är när vi inte gör detta, som vi hittar andra sätt för att i alla fall känna oss viktiga. Vi slutar säga ja med konsekvensen att vi till slut inte vet varför vi gör det vi gör. Se nedan klipp från Simon Sinek. För om inte jag har inspirerat er, så hoppas jag han gör det. Jag avslutar nu med en ny klyscha. Den som dömer oss mest är i slutändan bara oss själva. Tacka ja tillräckligt många gånger, så ser du snart själv.
 
https://www.youtube.com/watch?v=CZx4DTglHJc
 
Ps. Skriv i kommentarsfältet om det är något speciellt ni önskar att jag ska fördjupa mig i, så blir det mitt nästa inlägg.
 
 
Detäraldrigförsent Själensro
0 kommentarer

Spegel spegel på väggen där

Har du någonsin varit med om den där känslan, när du ligger i sängen, du vet att du sover, men samtidigt är det som att din hjärna är klarvaken?

Tankarna flyter varken snabbt, eller långsamt, utan det är som att tiden är ett vakuum. I detta stadie, så finns det ingen oro, inga måsten, utan det enda som finns är en själv och sina tankar.

Detta skedde mig på semestern i Skagen för ett par veckor sedan. Vi bodde där i den minsta av stugor, men som om det var en oas. Så där på natten, med hallonbuskarna och dess dofter utanför fönstret så hamnade jag i det där stadiet. Jag blev ett med mina tankar, ställde mig själv frågor och benade ut svaret. Sakta men säkert.

Den viktigaste frågan jag ställde mig var varför det känns som att jag ibland har en spärr inom mig. En inneboende rastlöshet som inte får släppas ut, för då kommer något hemskt att ske.

Det var just där och då i det stadiet som jag i mitt minne kunde greppa en anledning till varför denna spärr finns. Rädslan av att bli ifrånsprungen. För den som någon gång har varit med om att bli utelämnad ifrån en grupp eller relation utan att det finns ord som förklarar varför, då vet ni hur den känslan är. Den sätter sig i magen. Det är som en klump, fastsvetsad som ett minne om att aldrig igen bli frånsprungen.

Men hur mycket jag än har tränat, eller hur mycket jag än har ätit, eller inte ätit, så har klumpen alltid varit kvar. Rädslan satte sig där i min mage och sitter där än. Men bara det att jag nu har synliggjort den till en befriande känsla. För då kan jag lära känna den. Se när klumpen är anledningen till att jag äter den där extra mackan. När klumpen får mig att inte lite på min magkänsla.

Det var ingens fel när jag var liten att jag fick känslan av att bli ifrånsprungen. Det var bara jag som person som råkade tolka det så.

Det sägs att magen är sammankopplad med hjärnan och att det finns hjärnceller även där. Dessa har kvävts av klumpen. Men redan nu märker jag skillnad. För mitt sätt att försöka kväva klumpen har varit genom mat. Jag har alltid ätit det där lilla extra onödiga och sen haft dåligt samvete efter. Som ett sug i magen som aldrig försvinner. Jag ville kväva klumpen, men den kvävde istället mig.

Redan nu njuter jag istället av all mat jag äter. Utan ångest, men med medvetenheten att jag inte behöver äta allt. Tvärtom så börjar jag få tillbaka mitt signum. Min magkänsla. Min själens ro.

Så om jag får ge dig som läsare ett enda råd. Ta dig ibland tid att reflektera. Lägg dig i din säng. Se till att vara ostörd. Stäng av alla ljud, telefoner eller annat du vet kan störa din medvetenhet. Blunda. Fokusera på inget annat än dina tankar. Låt dom komma, låt dom gå. Iaktta dom, men låt dom vara som dom är. Dina och ingen annans. Dom kan aldrig skada dig i detta stadie. Dom bara är. Orörda.

Det är dessa tankar som är du. Din riktiga spegelbild. Den har blivit verklighet av allt det du har tolkat från dina medmänniskor sen du var barn. Men den är endast sann för dig själv. För dom du möter i det verkliga livet, ser på dig utifrån sin skapade spegelbild. Sina tolkningar.

Och ändå gör vi allt för att dom runt om oss inte ska se vårt riktiga jag. Jag erkänner. Jag är fortfarande ibland rädd att bli frånsprungen. Men när jag nu får den känslan, då springer jag inte efter. Jag flyr inte till något. Jag bara iakttar. Ser min inre spegelbild exakt för den jag just då är.

I min nästa text vill jag ge tips på hur du från att ha identifierat din spegelbild, till hur det är möjligt att ändra den. För det går. Alltid. Oavsett.

 

Själensro Spegelspegel
0 kommentarer

Frågan som ingen har överlevt

Hur skulle det kännas att dö, men att sen få vakna upp? Vilken känsla skulle vara sann? Vad skulle jag göra med resten av mitt liv?

Jag har i ett tidigare äldre inlägg varit inne på frågan, men jag kommer ganska ofta tillbaka till den. Så om jag får lov att försöka mig på ett nytt svar, så kommer jag i denna text att utröna, testa och utmana mina tankar för att kanske komma fram till något nytt, eller ingenting alls. Båda lika rätt.

Det börjar med mig själv återigen sittandes i ett lagom skumpigt plan, denna gång på väg från Barcelona till Stockholm. Lugnet är påtagligt bland de flesta av oss hundratals människor sittandes här tillsammans.

Ganska snart efter färden upp till marschhöjd, så slår det mig att jag har ett avsnitt från Björn och Navids podcast nedladdat. Temat är döden. Så mitt skrivande stannade fram tills detta stycke upp, och med aktivt öra försökte jag tolka deras ord om livets mest omöjliga existentiella fråga att svara på. Dom konstaterade fort att svaret om vad döden är, faktiskt inte går att svara på, just eftersom ingen har överlevt den.

Men tillbaka till mina egna tankar baserat på allt jag genom livet snappat upp i ämnet. Först och främst, så har jag insett att döden för mig blivit min viktigaste motivation i att aldrig försumma de chanser som dyker upp. Det finns dock vissa undantag. Typ som att åka nedskjutet på Gröna Lund eller hoppa bungy jump. Men resten. Det är mitt att tacka ja till.

Björn och Navid menade att när man vänder sig mot döden, då blir den ens allierade. Jag tror det är sant och bekräftar min känsla kring ämnet. Just att bemöta något som är så läskigt och svårt att ta in, är densamma princip som används inom KBT, som syftar till att identifiera sina rädslor och därefter successivt, på ett organiserat sätt utsätta sig för dom. För egen del var detta exempelvis den avgörande faktorn för hur jag blev av med och lärde mig hantera panikångestattacker. Det var den enskilt tuffaste perioden i mitt liv, men att sitta här idag och se tillbaka på den, ger mig ett lugn och en ro få troligen upplever, men som alla egentligen borde få uppleva.

Att utmana ens rädslor kan handla om allt från spindelfobi, flygrädsla, eller till det som jag just nu skriver om, sin relation till döden. I mina mörkaste stunder, där för några år sedan, då var jag så rädd för att dö, att jag inte kunde somna av rädslan av att inte vakna upp på morgonen. Jag såg mig alltid om efter flyktvägar. Jag kände efter minsta märkliga smärta i kroppen och googlade sjukdomar baserat på dessa. Jag hoppade av tunnelbanor när det klev på för mycket folk i vagnarna. Jag var fast i en vardag där tankarna spelade spratt med varenda situation.

Vändpunkten kom så när jag fick kontakt med en terapeut, samtidigt som jag fick chansen att vara försöksperson i något som hette något i stil med ”internetterapi baserat på KBT”. Helt plötsligt, så var svaret på panikångestattackerna inte att hitta flyktvägar, utan istället ge sig rakt in i elden. Möta lågorna, panikångestattackerna, dubbelslagen i hjärtat och att hoppa in i en tunnelbanevagn oavsett hur mycket folk som var på den. Det lät som idioti. Men sakta så började jag läsa mer om hur vår mänskliga hjärna fungerar och hur den har skapats för att överleva genom att i trängda situationer antingen, frysa, fly eller fäkta. Och hur problemet är att detta system i vår hjärna utvecklades när vi bodde på savannen, i grottor, eller på andra ställen på vårt jordklot, där om du exempelvis stötte på ett Lejon, så hade du inte en grovkalibrig hagelbössa runt axeln, utan du sprang, frös eller slogs tills någon av er dog. Troligen inte lejonet.

Mitt rationella visste att jag inte skulle dö i den där tunnelbanevagnen, med det gav min hjärna blanka … i, utan skickade istället iväg tusentals kemikalier som skulle förmå mig att fly, fäkta eller frysa (stå still). Genom att istället börja utsätta mig för situationerna som gav panikångesten och stanna kvar i känslan situationen gav mig, så programmerade jag sakta om hjärnan till att förstå att dessa situationer inte handlade om en frontalkollision med ett lejon, utan om ett samhälle, i princip utan egentliga faror, men där hjärnan än tror det. Idag möter jag inga Lejon i tunnelbanan. Inte heller på flyget eller i sängen om natten.

Men vad har då detta med frågan om vad jag skulle göra om jag dog och sen fick vakna upp igen? Ibland får jag känslan av att jag har fått en ny chans i livet. Dom mörka åren för ett par år sedan var lite som att jag dog, men genom KBT och en del andra livsomvälvande händelser, så sitter jag här idag med ett förhållningssätt till existentiellt svåra frågor utan någon rädsla. Tvärtom så får dom mig att leva mer än någonsin. För varje gång som jag tänker på döden, så sköljs jag över frågan. Är jag sann mot mig själv, andra runt om mig och vandrar jag den väg som svarar på min livsfråga; När jag dör, vad kommer jag troligen då ångra som jag idag kan göra annorlunda för att inte ångra sen?

Jag avslutar denna text med en dikt från Dylan Thomas, som citeras i en av mina topp tre sedda filmer genom livet. Kan ni gissa filmen?


Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light

/Dylan Thomas

Livsfilosofi
0 kommentarer