Om att hitta mening

Inte att hitta mening, så som denna mening jag nu skriver. Förvisso tar det mig ibland ganska lång tid att hitta något relevant att skriva om, men så ikväll, så satt jag här vid datorn med känslan av att jag ville skriva något. Jag visste bara inte om vad. Men nu kommer hemligheten. Hur mina tankar blir till text. Det enda jag gör är att jag iaktar mina tankar. Vad tänker jag på just nu? Vad är det den tanken egentligen bottnar i och går det att forma en text kring denna tanke? Jag ställer helt enkelt nyfikna frågor till mig själv. 
 
Kvällens text startade i min iaktegelse av att mina tankar sa till mig att jag just inte hade något relevant att skriva om. Jag hade den där känslan av att allting redan är skrivit om. Vi matas liksom av tips, blogginlägg, coacher, smarta memes och allehanda olika kloka ord från all världens håll. Ord tendererar helt enkelt att falla allt för platt. 

Denna text kommer således handla om meningen med livet. Den där meningen och frågan som alla pratar om, men ingen nånsin får till något bra svar på. Frågar ni mig om svaret, så kan jag vara uppriktig med att jag är vad jag kallar cyniskt positiv till frågan. Jag tror att vi vill tro att det finns ett generellt svar, men det svaret skulle falla platt eftersom det är bra mycket enklare och samtidigt mer komplext än vad vi vill att det ska vara. 

Jag läser just nu en bok av Lasse Berg som heter "gryning över kalahariöknen" och som handlar om människans ursprung. Hans böcker sammanfattar en del av denna kamp mellan det enkla och det komplexa. För samtidigt som vi som människa har formats av våra överlevnadsinstinkter och att steg för steg bli världsdominerande som art, så finns det en värld vi i dagens samhälle nästan glömt bort. Det andliga. Det vi inte riktigt kan ta på, då det kräver att vi öppnar upp andra delar av vår hjärna, kropp och själ. 
 
Så det cyniska i mig vet mycket väl att det inte är så mycket krångligare än att vi som art älskar det sociala samspelet och att det är detta våra hela samhällen, grupper och relationer bygger på. Det blir inte krångligare än så liksom. Men det positiva i detta är denna insikt är helt underbar. För det är med den insikten vi kan göra allt för att vara våra bästa i de relationer vi vill fostra. 
 
Men så har vi den där andra sidan i mig. Den obotliga nyfikenheten, som vill att det ska finnas mer. Det är i denna känsla jag är så nyfiken på kvantfysik, stringteori och vetenskapen om multiversum. Om ni läser Lasse Bergs böcker, så pratar han mycket om gamla traditioner och att nå andliga nivåer i samhällen. Det finns, tror jag, så otroligt mycket insikter som finns att uppnå om vi bara vågar vara nyfikna nog att på ett icke destruktivt sätt utforska oss, vår omgivning och värld. 
 
Vetenskapen har här en begränsning. För vetenskapen förklarar bara det vi vill undersöka och hitta evidens för. Den berättar inte om alla de miljontals andra sanningar som finns i vårt universum och för oss alla att utforska. Det är i denna nyfikenhet jag finner ro i det annars lite tråkiga svar i hur vi som evolutionär art har formats och idag lever efter.
 
Det går knappt en dag utan att jag tänker på hur tacksam jag är över att leva ett liv där mina tankar och handlingar är helt fria att få göra precis så som dom vill. Den insikten ger mig energi till att ta varje tillfälle som kommer till att testa något nytt, läsa något nytt, lära mig något nytt i en totalt prestigelös kamp. 
 
Och även om jag inte hittar svaret på meningen om livet, så är det för mig lika mycket värt att varje dag få kämpa för mitt, min piedra och vår älskade dotters rätt att få vara fria att utforska världen och universums oändlighet. Varje puss på deras kind är ett steg närmre svaret som inte finns. Varje kram är ett steg närmre en värld där fler än vi får ta del av denna möjlighet. Det börjar hos dig. Ingen annan. 
 
 
 
Livet Själensro meningenmedlivet
0 kommentarer

Att avklyscha en klyscha

Du känner nog till klyschan "Det är aldrig för sent"?
Jag tror att det är klyschan som hindrar sanningen bakom orden till att inte bli verklighet. 
 
Så hur avkkyschar vi klyschan? Hur kan vi avdramatisera orden för att skapa verklig förändring i våra riktiga liv?
"Det är aldrig för sent". Ofta förstår vi för vad, typ att börja träna, vilja att byta jobb eller att hitta kärleken. Det är de andra två frågorna som följer som jag tror får klyschan att bara stanna vid, just en klyscha.
 
Hur!?
Varför!?
 
Jag skulle kunna skriva en hel roman om mina teorier och tankar kring detta, men framförallt om vad som i mitt liv har fått mig dit jag är och varför jag är så trygg i att det jag skriver på riktigt fungerar. Men det kommer jag inte göra.
 
Istället kommer jag ge er två mycket konkreta redskap för hur ni börjar nysta i svaren på ovan två frågor. För vi ska redan från början vara mycket medvetna om att det inte är svar som kommer som en skänk från ovan om vi bara tänker på dom tillräckligt mycket. Det är inte så det funkar. Livet väntar inte på dig. Det ger dig svaren när du börjar ställa rätt frågor och börjar svara.
 
Mina två mycket konkreta redskap följer nu:
 
1) Säg ja. Säg ja till att pröva på saker du tidigare inte har gjort eller testat. Vi tenderar ofta att säga nej med rädslan för att inte tycka det är något för oss. Hur kan du veta det om du inte har prövat det? När du har sagt ja tillräckligt många gånger, så kommer du märka att du snart vet jättemycket om vad du mår bra av och vad du inte mår bra av. Det enda som möjligen hindrar dig är din rädsla för vad andra ska tycka. I så fall får det så vara. Acceptera bara att så är fallet. Bara av att acceptera att man är rädd för vad andra ska tycka är en bit på vägen till riktig förändring. Det enda jag kan lova är att du varje dag får chansen att säga ja. Hur många gånger du säger nej är garanterat fler än vad du tror om du bara börjar observera det. Börja säga ja.
 
2. Om du sa nej på punkt ett. Fråga dig själv varför du sa nej. Vad var du rädd för? Vad är du rädd ska hända om du säger ja? Vad är det absolut värsta som kan hända om jag säger ja? Om du på dessa frågor får svar som, jag skulle kunna dö. På riktigt. Då har du gjort ett bra val, men om du typ tackade nej till att åka bergodalbanan på Gröna Lund på grund av rädslan för att kunna tappa mobiltelefonen, då är det tillbaka till punkt ett igen och tacka ja som gäller. Om ditt svar är, jag har inte tid? Fråga varför du inte har tid? Ställ dig frågan varför så många gånger, och om ditt svar till slut blir, jag kommer dö, då har du ett ok att säga nej.
 
Jag är fullt allvarlig i ovan två punkter. Jag skulle kunna lägga till en punkt tre som är acceptans, men den är lite överkurs då den lite ger sig om vi bara vågar säga ja. Det gäller bara att göra det många fler gånger än bara en. Det finns vetenskapliga evidens på att hjärnan genom detta sätt lär sig hitta nya kopplingar och det är genom dessa som vi till slut lär oss förstå vad vi mår bra av och vad vi inte mår bra av.
 
För i slutändan så lever vi i våra huvuden. Vi tolkar, analyserar, funderar. Vi vill bli förstådda, sedda och känna oss viktiga. Det är när vi inte gör detta, som vi hittar andra sätt för att i alla fall känna oss viktiga. Vi slutar säga ja med konsekvensen att vi till slut inte vet varför vi gör det vi gör. Se nedan klipp från Simon Sinek. För om inte jag har inspirerat er, så hoppas jag han gör det. Jag avslutar nu med en ny klyscha. Den som dömer oss mest är i slutändan bara oss själva. Tacka ja tillräckligt många gånger, så ser du snart själv.
 
https://www.youtube.com/watch?v=CZx4DTglHJc
 
Ps. Skriv i kommentarsfältet om det är något speciellt ni önskar att jag ska fördjupa mig i, så blir det mitt nästa inlägg.
 
 
Detäraldrigförsent Själensro
0 kommentarer

Spegel spegel på väggen där

Har du någonsin varit med om den där känslan, när du ligger i sängen, du vet att du sover, men samtidigt är det som att din hjärna är klarvaken?

Tankarna flyter varken snabbt, eller långsamt, utan det är som att tiden är ett vakuum. I detta stadie, så finns det ingen oro, inga måsten, utan det enda som finns är en själv och sina tankar.

Detta skedde mig på semestern i Skagen för ett par veckor sedan. Vi bodde där i den minsta av stugor, men som om det var en oas. Så där på natten, med hallonbuskarna och dess dofter utanför fönstret så hamnade jag i det där stadiet. Jag blev ett med mina tankar, ställde mig själv frågor och benade ut svaret. Sakta men säkert.

Den viktigaste frågan jag ställde mig var varför det känns som att jag ibland har en spärr inom mig. En inneboende rastlöshet som inte får släppas ut, för då kommer något hemskt att ske.

Det var just där och då i det stadiet som jag i mitt minne kunde greppa en anledning till varför denna spärr finns. Rädslan av att bli ifrånsprungen. För den som någon gång har varit med om att bli utelämnad ifrån en grupp eller relation utan att det finns ord som förklarar varför, då vet ni hur den känslan är. Den sätter sig i magen. Det är som en klump, fastsvetsad som ett minne om att aldrig igen bli frånsprungen.

Men hur mycket jag än har tränat, eller hur mycket jag än har ätit, eller inte ätit, så har klumpen alltid varit kvar. Rädslan satte sig där i min mage och sitter där än. Men bara det att jag nu har synliggjort den till en befriande känsla. För då kan jag lära känna den. Se när klumpen är anledningen till att jag äter den där extra mackan. När klumpen får mig att inte lite på min magkänsla.

Det var ingens fel när jag var liten att jag fick känslan av att bli ifrånsprungen. Det var bara jag som person som råkade tolka det så.

Det sägs att magen är sammankopplad med hjärnan och att det finns hjärnceller även där. Dessa har kvävts av klumpen. Men redan nu märker jag skillnad. För mitt sätt att försöka kväva klumpen har varit genom mat. Jag har alltid ätit det där lilla extra onödiga och sen haft dåligt samvete efter. Som ett sug i magen som aldrig försvinner. Jag ville kväva klumpen, men den kvävde istället mig.

Redan nu njuter jag istället av all mat jag äter. Utan ångest, men med medvetenheten att jag inte behöver äta allt. Tvärtom så börjar jag få tillbaka mitt signum. Min magkänsla. Min själens ro.

Så om jag får ge dig som läsare ett enda råd. Ta dig ibland tid att reflektera. Lägg dig i din säng. Se till att vara ostörd. Stäng av alla ljud, telefoner eller annat du vet kan störa din medvetenhet. Blunda. Fokusera på inget annat än dina tankar. Låt dom komma, låt dom gå. Iaktta dom, men låt dom vara som dom är. Dina och ingen annans. Dom kan aldrig skada dig i detta stadie. Dom bara är. Orörda.

Det är dessa tankar som är du. Din riktiga spegelbild. Den har blivit verklighet av allt det du har tolkat från dina medmänniskor sen du var barn. Men den är endast sann för dig själv. För dom du möter i det verkliga livet, ser på dig utifrån sin skapade spegelbild. Sina tolkningar.

Och ändå gör vi allt för att dom runt om oss inte ska se vårt riktiga jag. Jag erkänner. Jag är fortfarande ibland rädd att bli frånsprungen. Men när jag nu får den känslan, då springer jag inte efter. Jag flyr inte till något. Jag bara iakttar. Ser min inre spegelbild exakt för den jag just då är.

I min nästa text vill jag ge tips på hur du från att ha identifierat din spegelbild, till hur det är möjligt att ändra den. För det går. Alltid. Oavsett.

 

Själensro Spegelspegel
0 kommentarer