Frågan som ingen har överlevt

Hur skulle det kännas att dö, men att sen få vakna upp? Vilken känsla skulle vara sann? Vad skulle jag göra med resten av mitt liv?

Jag har i ett tidigare äldre inlägg varit inne på frågan, men jag kommer ganska ofta tillbaka till den. Så om jag får lov att försöka mig på ett nytt svar, så kommer jag i denna text att utröna, testa och utmana mina tankar för att kanske komma fram till något nytt, eller ingenting alls. Båda lika rätt.

Det börjar med mig själv återigen sittandes i ett lagom skumpigt plan, denna gång på väg från Barcelona till Stockholm. Lugnet är påtagligt bland de flesta av oss hundratals människor sittandes här tillsammans.

Ganska snart efter färden upp till marschhöjd, så slår det mig att jag har ett avsnitt från Björn och Navids podcast nedladdat. Temat är döden. Så mitt skrivande stannade fram tills detta stycke upp, och med aktivt öra försökte jag tolka deras ord om livets mest omöjliga existentiella fråga att svara på. Dom konstaterade fort att svaret om vad döden är, faktiskt inte går att svara på, just eftersom ingen har överlevt den.

Men tillbaka till mina egna tankar baserat på allt jag genom livet snappat upp i ämnet. Först och främst, så har jag insett att döden för mig blivit min viktigaste motivation i att aldrig försumma de chanser som dyker upp. Det finns dock vissa undantag. Typ som att åka nedskjutet på Gröna Lund eller hoppa bungy jump. Men resten. Det är mitt att tacka ja till.

Björn och Navid menade att när man vänder sig mot döden, då blir den ens allierade. Jag tror det är sant och bekräftar min känsla kring ämnet. Just att bemöta något som är så läskigt och svårt att ta in, är densamma princip som används inom KBT, som syftar till att identifiera sina rädslor och därefter successivt, på ett organiserat sätt utsätta sig för dom. För egen del var detta exempelvis den avgörande faktorn för hur jag blev av med och lärde mig hantera panikångestattacker. Det var den enskilt tuffaste perioden i mitt liv, men att sitta här idag och se tillbaka på den, ger mig ett lugn och en ro få troligen upplever, men som alla egentligen borde få uppleva.

Att utmana ens rädslor kan handla om allt från spindelfobi, flygrädsla, eller till det som jag just nu skriver om, sin relation till döden. I mina mörkaste stunder, där för några år sedan, då var jag så rädd för att dö, att jag inte kunde somna av rädslan av att inte vakna upp på morgonen. Jag såg mig alltid om efter flyktvägar. Jag kände efter minsta märkliga smärta i kroppen och googlade sjukdomar baserat på dessa. Jag hoppade av tunnelbanor när det klev på för mycket folk i vagnarna. Jag var fast i en vardag där tankarna spelade spratt med varenda situation.

Vändpunkten kom så när jag fick kontakt med en terapeut, samtidigt som jag fick chansen att vara försöksperson i något som hette något i stil med ”internetterapi baserat på KBT”. Helt plötsligt, så var svaret på panikångestattackerna inte att hitta flyktvägar, utan istället ge sig rakt in i elden. Möta lågorna, panikångestattackerna, dubbelslagen i hjärtat och att hoppa in i en tunnelbanevagn oavsett hur mycket folk som var på den. Det lät som idioti. Men sakta så började jag läsa mer om hur vår mänskliga hjärna fungerar och hur den har skapats för att överleva genom att i trängda situationer antingen, frysa, fly eller fäkta. Och hur problemet är att detta system i vår hjärna utvecklades när vi bodde på savannen, i grottor, eller på andra ställen på vårt jordklot, där om du exempelvis stötte på ett Lejon, så hade du inte en grovkalibrig hagelbössa runt axeln, utan du sprang, frös eller slogs tills någon av er dog. Troligen inte lejonet.

Mitt rationella visste att jag inte skulle dö i den där tunnelbanevagnen, med det gav min hjärna blanka … i, utan skickade istället iväg tusentals kemikalier som skulle förmå mig att fly, fäkta eller frysa (stå still). Genom att istället börja utsätta mig för situationerna som gav panikångesten och stanna kvar i känslan situationen gav mig, så programmerade jag sakta om hjärnan till att förstå att dessa situationer inte handlade om en frontalkollision med ett lejon, utan om ett samhälle, i princip utan egentliga faror, men där hjärnan än tror det. Idag möter jag inga Lejon i tunnelbanan. Inte heller på flyget eller i sängen om natten.

Men vad har då detta med frågan om vad jag skulle göra om jag dog och sen fick vakna upp igen? Ibland får jag känslan av att jag har fått en ny chans i livet. Dom mörka åren för ett par år sedan var lite som att jag dog, men genom KBT och en del andra livsomvälvande händelser, så sitter jag här idag med ett förhållningssätt till existentiellt svåra frågor utan någon rädsla. Tvärtom så får dom mig att leva mer än någonsin. För varje gång som jag tänker på döden, så sköljs jag över frågan. Är jag sann mot mig själv, andra runt om mig och vandrar jag den väg som svarar på min livsfråga; När jag dör, vad kommer jag troligen då ångra som jag idag kan göra annorlunda för att inte ångra sen?

Jag avslutar denna text med en dikt från Dylan Thomas, som citeras i en av mina topp tre sedda filmer genom livet. Kan ni gissa filmen?


Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light

/Dylan Thomas

Livsfilosofi
0 kommentarer

Ordens begränsningar till sanningens väsen

En del av mina texter kan nog förklaras som långsökta ibland. Det är också väldigt förståeligt, främst då tankarna ofta härstammar från filosofer, teoretiker, fysiker eller andliga väsen som alla, oavsett vem, spenderar sin tid med att försöka förklara något som redan från början är svårt att förklara. Så min ambition kan nog aldrig vara att till fullo förklara något, eller ge er som läsare en rättvis bild av de verkliga teorierna som mina texter ibland bygger på. Men så ibland bygger dom på ingenting. Endast mina känslor som får sitt utrryck i ord. 
 
Det är egentligen dessa texter jag brinner mest för, men det är även dom texterna som är de svåraste. För att dom orden ska flöda, krävs det att jag befinner mig i just rätt stadie. Ett mentalt universum, där ingen mer än jag och mina ord får luft att andas. Jag kommer aldrig förneka att ett bra rödvin ibland kan hjälpa till, så det kanske är bristen på rödvinskvällar den senaste tiden jag kan skylla på. 
 
Men i bristen på mer poetiska texter har jag istället snöat in på motsatsen som nog vissa skulle vilja påstå. Kvantfysik och strängteori. Fast ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om hur nära dessa står varandra. På pappret så är kvantfysiken och strängteori väl förklarad och i teorin sann. Baserad på elva dimensioner där vi endast har tillgång till tre och är på så sätt begränsade på så många sätt i att i praktiken förklara vår verklighet. Det är i den tanken som en del, till och med forskare börjar se kopplingen till det andliga och hur vårt medvetande spelar större roll i det universum vi kallar vårt hem. Det finns toerier som menar att vi lever i The Matrix eller att vi genom maskhål kan färdas mellan och igenom något som kallas multiversum. Fler universum och fler dimensioner än vad vi kan se med ögat. Det finns exempelvis många Ted-talks att lyssna på som belyser dessa teorier. Sen är det upp till en själv att tro på det vi vill.
 
Något som ingen än har funnit kopplingen mellan är dock den mellan vårt medvetande och hur den påverkar det som Einstein kallade rumstiden. För att göra en lång histora kort, så finns det filosofiska tankar på att vi alla är sammankopplade och att det vi kallar "magkänsla" har mer med saken att göra och är mer ihopkopplat med universum än vi någonsin kunnat tro. En som hävdar detta heter Gregg Braden som är en geoforskare som samtidigt började utforska världens andlighet och besökte och utforskade allt från zenbuddism till då okända indianstammar i centralamerika. Det kan nog vara så att det han säger är än mer flummiga än mina ord, men blotta tanken på att det finns någon form av koppling mellan vårt medvetande och strängteori, som syftar till att förklara universum gör mig än mer nyfiken. Inte på forskning, för det överlåter jag till fullo till dom som brinner för det, utan det jag kallar jakten på själens ro, är kanske egentligen en nyfikenhet på att utforska något som vi idag vet väldigt lite om, men som har potential att förklara så mycket mer än vi idag kan fantisera om. 
 
Så när jag skriver om att stanna upp i vardagen, eller skriver om filosofers, eller mina tankar kring döden eller livet, så finns det någonstans en substans som än inte går att ta på. En substans som kanske inte heller ska gå att ta på. Den bara är. Precis som mina ord och deras begränsningar till sanningens väsen. Men så är det kanske det som är hela poängen. I sökandet på allt, så finns svaret när vi slutar leta. När vi vågar lyssna på magkänslans makt i jakten på en själ i ro. Men vad vet jag. Om inget annat så gillar jag att dricka vin och skriva texter. I det finns än ingen begränsning.
Själensro
0 kommentarer

Ett försök till det omöjliga

Att besvara frågan, vad som egentligen är, på riktigt, viktigt i livet? Frågan har vi nog alla ställt oss, i alla fall vid någon tidpunkt i livet. Men svaret på frågan är inte lika självklar. Däremot så har frågan, så länge jag kan minnas, fascinerat mig och även varit en av mina stora drivkrafter genom livet så här långt. Frågan får mig dels att utvärdera de val jag har gjort, men kanske framförallt får den mig att ifrågasätta de val jag inte gör. Men nog om mig för nu.

För tillbaka till frågan om vad som är viktigt, på riktigt, i livet. Frågan är så stor och kan dessutom tolkas på så många sätt att ett universellt svar inte bör gå att få fram. Men jag ska med min fortsatta text försöka bena ut mina filosofiska tankar kring denna fråga, och även göra ett försök på det omöjliga. Att besvara frågan. Helt och hållet ovetenskapligt ska det tilläggas.

Först och främst så vill jag hävda att vi i västvärlden är priviligierade med att vara högt upp på maslows behovstrappa och därmed ha tiden att tänka på denna fråga lite mer, så som jag nu sittandes vid en dator med en kaffe i hand. Men samtidigt, visserligen utan att ha just vetenskapliga bevis framför mig, så vill jag tro att våra hjärnor är kognitivt relativa. Vad jag menar är att det som känns jobbigt för oss i västvärlden, kanske rent kognitivt känns lika jobbigt som för någon som relativt oss har det sämre ställt, exempelvis vad gäller mat, vatten eller pengar. Till exempel, om någon nära mig går bort, så kommer jag må ungefär på samma sätt som någon som relativt oss är lägre ner i maslows behovstrappa.

Och varför vill jag få detta sagt? Förutsatt att vi inte har svaret på frågan om vad som är viktigt i livet och att vi vill hitta ett svar på frågan, så vill jag få fram att vi människor, oavsett ursprung eller bakgrund, i grund och botten fungerar rent fysiologiskt på samma vis. Svaret finns alltså inte geografiskt och finnes inte heller i att jämföra oss med andra, oavsett om det är med din granne som har sju bilar och en tennisplan, eller inte.

Däremot så går min tanke vidare till att vi, i vår jakt på svaret, fastnar i förväntningar på vad vi borde tycka vara viktigt. Till exempel att vi i västvärlden har en förväntan på att göra karriär, skaffa barn, ge till välgörenhet, ha många vänner och så vidare, medan det i en annan kultur förväntas att de ska gå på led till kyrkan, laga mat tillsammans, eller inte få välja sin partner. Båda exemplen handlar om att leva enligt de principer som samhället, eller majoriteten av en grupp anser vara det rätta sättet att leva på. Så om jag nu skulle förenkla texten, så kanske svaret är enkelt. Att leva så som samhället lär en att leva, vilket kanske egentligen är ganska logiskt med tanke på att vi är ett flockdjur, vars mål är att överleva som grupp och därmed ska falla in i gruppens beteende utan vidare frågor på det?

Men jag vill ta tanken några steg längre. För jag vill påstå att verkligheten inte ser ut så. Vi som människa har inte bara överlevt genom att hålla ihop gruppen, utan vi har även överlevt genom vår uppfinningsförmåga. Och för att kunna uppfinna saker, så måste vi även tillåtas att tänka fritt och göra det som våra hjärnor tänker. Det innebär till exempel att vi har möjligheten att ifrågasätta våra tankar, när som helst och detta oavsett om du lever i en diktatur eller som oss i västvärlden. Skillnaden är att vi i västvärlden, i praktiken, har och har haft möjligheten att realisera det våra tankar har sagt, medan andra endast kan eller har kunnat fantisera kring sina tankar, för att inte riskera straff från samhället. Så svaret kanske är att vara en fri tänkare? Troligen inte.

För givet att våra hjärnor är skapta, både för att leva i grupp och för att vara fria tänkare, och att de är relativa till varandra, så är båda verkligheterna fast i sina egna tankar. Så istället vill jag koka ner det till att det handlar om en känsla. Häng med nu, för det vi egentligen då söker svar på, är att ha känslan över att göra något viktigt, oavsett var, hur eller varför du gör något. Frågan skulle då istället bli om det är möjligt att skapa en känsla?

Svaret vill jag ha till ja, men hur är både enkelt och svårt. Det vetenskapliga svaret skulle vara att en känsla härstammar från hjärnan som utsöndrar olika kemikalier beroende på i vilken situation du befinner dig i. Vetenskapens nyfikenhet och uppfinningsrikedom har exempelvis lett till skapandet av antidepressiva medel som innehåller serotonin som hjärnan i normala fall själv utsöndrar. Men att äta antidepressiva medel tar endast bort symptomen och ger inte svaret på frågan varför dom behövs. Vissa teorier syftar på att hjärnan slutar utsöndra serotonin när en person känner sig underkastad en individ eller grupp, och det är någonstans i denna mening som jag börjar bottna i frågan kring vad som är viktigt, på riktigt i livet.

För det finns kanske en anledning till att läkare ordinerar mer antidepressiva medel än någonsin förr. För i vår uppfinngsrikedom så har vi i byggt ett samhälle där vi aldrig har varit så uppkopplade, så pålästa, eller haft så många spännande val att göra och där vi samtidigt aldrig har haft så många olika grupper att tillhöra att vi kanske inte riktigt vet vart vi tillhör. Vi har känslan av inte riktigt tillhöra någon eller något.

Och vidare till den andra sidan på skalan. För vad är det som saknas i länder där man inte får gå vart man vill, äta vad man vill, göra man vill, eller framförallt inte tänka vad man vill? Man är onekligen en grupp.

Så om jag nu får lov att ta mig friheten till att koka ner denna text till ett någorlunda universellt svar på vad som är viktigt i livet, så kanske det kan formuleras som en enkel ekvation enligt nedan.

Fri tänkare + Grupptillhörighet = Känslan av att göra något viktigt


Den enda frågan som då är kvar att svara på är vilken del i ekvationen som du saknar du i ditt liv? Resten är endast mod nog att utvärdera dina ja, och ifrågasätta din nej. Har jag rätt? Troligen inte, men det kanske för någon ger ett litet nytt perspektiv att tänka på i jakten på själens ro. 

 
Ettdjuparevi Livsfilosofi
0 kommentarer