När gränserna suddas ut växer skuggorna sig större

I skrivandes stund strömmar Bon Ivers låt Holocen ut från högtalarna. Det finns förvisso mycket att säga om Bon Iver och Justin Vernon som skapade bandet, men detta inlägg var inte tänkt åt honom. Den ursprungliga tanken med detta inlägg var att på något vis förmedla mina tankar kring vad som händer när våra gränser suddas ut. Ett samhälle, ett lands eller en själs.
 
Att skapa gränser är ett sätt att finna trygghet i vem vi är. Som samhälle, land eller individ. Men vad händer när någon anser sig äga någon annans landskap? När en individ eller en grupps tidigare gränsdragningar suddas ut och ersätts med övertygelsen att deras nya är mer värda än andras?
 
Det är då skuggorna kan dela även den starkast lysande sol. Våra samhällen har visserligen genom tidernas begynnelse varit rörliga. Världen var en gång två kontinenter. Europa var en gång inte lika enat som nu.
För varje dag är det någon som försöker töja på sina gränser. Hitta sin rätta väg där majoriteten av människors tro antingen bekräftar eller slår ner den föreslagna gränsdragningen. Hela tiden på jakt efter att ha rätt. Och det är i denna jakt som skuggorna kan växa sig större. Yin och Yang med för mycket Yin. 
 
Holocen är inte bara en låttext. Det är ett ord som beskriver vår geologiska tidsålder och som sägs ha givit oss en geologisk balans som vi sen dess har skördat frukterna av. Men vissa forskare anser att Holocen är över. Att vi nu har gått in i tidsåldern antropocen. Antropocen anses ha påskyndats av människans hand. En ny gränsdragning. En ny värld. Frågan är hur många skuggor vi är beredda på att ta oss med in.Bildresultat för yin and yang
 
Ettdjuparevi Själensro
0 kommentarer

Ett ord är ibland det enda som behövs.

Tack.
0 kommentarer

When you are through thinking, say yes

Rubriken är namnet på punkrockbandet Yellowcards album från 2011. I rätt sinnesstämning är det magisk musik. Att i ett punkband få in en violin som instrument. Alltså. Mer än så behövs inte sägas.
 
När du är färdig med att tänka, säg ja. Enkla ord som någonstans ändå har en djupare innebörd. För vi är ett tänkande folk. Det kan ingen ta ifrån oss. På gott och på ont. Mestadels gott ändå, men vad händer när tankarna fastnar i snurror och vi inte får några svar från omvärlden? Vem vänder vi oss till? Familjen, vännen, kollegan, psykologen eller kanske samhället. Vem bär ansvaret för våra tankar?
 
Som liten drömde jag mycket. Kanske mer än vad som alltid var sunt. Men det var befriande drömmar. Drömmar om att vara lycklig. Ha hittat sin frände. Stötta och leda andra människor till personlig framgång. Stå på Wembley Stadion och sjunga för skrikande fans. Drömmarna var så självklara. Okej. Kanske inte drömmen om att stå på Wembley. Men att gå från dröm till verklighet kan vara ett väldigt långt fall. Så det behövs ibland något som kan dämpa fallet. Få oss att fortsätta leva för att uppnå våra tankars drömmar. I mitt fall så var det ordet ja som fick mig att fortsätta färdas framåt. Att fortsätta utvecklas. Så när den ena delen av hjärnan sa, stopp. Då sa jag ja. Att säga ja kan få dig att hamna i situationer du inte ens trodde var möjliga. Typ som att cykla från Åre till Stockholm på fyra dagar. Eller att sitta där jag nu sitter. Bredvid min piedra och med en själ i ro. Men sen ska inte risken att hamna i destruktiva situationer genom att säga just ja förglömmas. Situationer där det är enklare att skylla ifrån sig på någon annan. Samhället, staten, jobbet eller livet i sig. Så säg ja. Men kom ihåg att det ibland är helt okej att också tacka nej senare. Våra tankar är ibland bara tankar och vad vi gör och hur vi mår är det som i slutändan ändå är det viktiga. Men livet är nog för kort för att inte våga säga ja. Om så bara ibland. 
 
Att få växa på sitt sätt.
 
 
 
Lifeasitis Livet Livsfilosofi Själensro Viharettliv
0 kommentarer