You can be a wolf one day

Som många av mina inlägg är även detta inspirerat från en låt. Denna gång är det från James Vincent McMorrows senast album We Move och låten Lost Angles. Men det kanske inte är så märkligt att en låt kan inspirera och ha sådan kraft på oss som människa. Enligt vissa vetenskapsteorier, så är Universum uppbyggt av energier som tillsammans i rätt vibrationer skapar det vi ser som verklighet. Precis som James instrument och sång har samverkat för att skapa den låt som ni som läsare förhoppningsvis snart får strömmat ut ur era högtalare.
 
"Is it better to live your life in shallow water or is failure drowning in the deep end?
So you fear it, you fear that every move you make is just a hammer
You are just a nail, but you're not."

Om tanken på att misslyckas är så stark att vi förtränger idén på att ens försöka. Kan vi då utgå från att vi inte någon gång i livet kommer ångra att inta ha testat? Det är min tolkning av det vrål till livet som texten vill förmedla. För vi är inga spikar. Vi är inte heller någon hammare som till varje pris måste träffa rätt varje gång. Men så är det liksom så ofta bekvämt att inget annat göra, än att ligga och njuta på en grund sandstrand.
 
Även det är kanske inte så konstigt. För människan har en ytterst stark överlevnadsstrategi som härstammar från tusentals år när vi som människa endast överlevde när vi levde tillsammans i flock. För att inte hamna utanför denna flock och gå en troligen säker död till mötes, så gällde det att anpassa sig och inte sticka ut. Eller för den delen att inte misslyckas och visa sig svag. För svaghet var något som inte gjorde flocken stark nog att överleva. Då.
 
Så som ett mänskligt flockbeteende, tillika överlevnadsstrategi, har forskning visat att hjärnan skickar samma smärtsignaler när man gör bort sig, känner skam, eller känner sig utelämnad ur en grupp, som om man skulle få en kniv i benet som sedan vreds om. Möjligen en inbyggd strategi för att inte avvika från normen. Om detta så bara är till hälften sant, så är det kanske inte heller så konstigt att vi hellre plaskar runt i det grunda vattnet, än låter oss ta risken att bli vargmat, utslängd från grottans trygga gemenskap. Vi kanske inte alltid måste vara så hårda mot oss själva.
 
Och dagens mentala utmaningar kanske till stor del beror av att vi har tagit med oss denna nedärvda egenskap in i en värld som inte liknar det vi behövde då. Maslows behovstrappa fanns liksom inte som begrepp ens för 100 år sedan, så hur ska då hjärnan ha hunnit anpassa sig till något som tog tusentals år att skapa?
 
Så igen. Om tanken på att misslyckas är så stark att vi förtränger idén om att ens försöka. Borde vi inte redan nu våga ställa frågan som vi sen kommer ångra att vi inte ställde nu? Vilket vrål är du beredd att lämna kvar till moder jords ännu levande vibrationer? Eller är du nöjd längs strandkanten? Oavsett. Som också James sjunger. "Dont let fear control you". 
 
You can be a wolf one day, just howling away
 
Lifeasitis Livsfilosofi McMorrow Musik Själensro Vårverklighet
0 kommentarer

Om du är jag och jag är du

Mitt liv är inte ditt
Ditt liv är inte mitt
 
Men ändå söker jag ditt i hoppet om att få mitt att bli som ditt
 
Så om ditt blir mitt?
Vad i mitt blir då för dig att bli ditt?
Lifeasitis Livsfilosofi Själensro Somdetkanvara
0 kommentarer