När frustrationen blir det enda jag vill känna

Att bara få släppa på spärrarna och skrika ut sin frustration. Få ge utlopp för en kroppslig fysisk energi som är inspärrad i det vi kallar ett mänskligt skal. Den befriande tanken på att för en gångs skull bara få släppa lös all den insamlade frustrationen som ibland finns inom oss. När saker inte går som vi vill. När livet visar sig från sin orättvisa sida.
 
Men så vet jag så väl att det inte heller spelar någon roll. Att ge sig hän till frustrationen inte leder någon vart. Det ger varken lycka, glädje eller kärlek. Men känslan är ändå så lockande. Och så enkel. Bara ge sig hän. Få lov att vara bitter, arg och ledsen. Bara för en stund.
 
Det är i stunder som ovan, som personer som Alan Watts kan ge ro. Ger perspektiv, kanske på vad som är viktigt i livet, men kanske också perspektiv på att livet händer, och då alla känslospektrum. Att acceptera en känsla är att acceptera livet, och att acceptera livet är att leva. Så jag kanske känner mig fast just nu. Fast i känslan av att vilja hänge mig åt frustrationen. Men så vet jag någonstans att det också går över. Att ha tilltron och viljan att hitta tillbaka till den fantastiska energi som omger mig, dig, oss och livet. Så när vi faller, och faller det gör vi. Då vill jag också tro att det går att lära sig falla mindre.
 
Life is present, no matter in what state you are.
 
https://www.youtube.com/watch?v=HdqVF7-8wng
 
1 kommentar

I tystnaden få minnas mina drömmars minnen

Det där man inte talar om. Det där i det tysta medvetna om att en dag inte finnas. Vi talar sällan om det just för att vi inte vet hur vi ska hantera rädslan. Vi sätter tron till det förträngda.
 
Här tiotusen meter upp i luften, i ett flygplan, min Nemesis, är detta något för mig ytterst medvetet, och utan att jag vet hur jag i detta ska bete mig. Men ikväll. Här uppe i norra Sveriges vackra natt så slog det mig. Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att inte längre kunna minnas. 
 
För det finns så mycket fint i livet som jag upplevt som jag inget annat vill än att alltid få minnas. Få sitta på en sten, en klippa eller en stubbe och få ha minnet över allting kvar. Se mina älskade leva sina liv till fullo. Se min piedra. Se hur världen förgrenar sin kärlek. 
 
Så här uppe i natten känner jag mig lika levande som rädd. Får mig att känna tacksamhet och vilja att fortsätta kämpa för fler själens ro. Och jag väljer att leva. Låter mina drömmar styra vägen mot mina framtida minnen som jag en vacker dag, oavsett, i tysthet kommer sitta och minnas. 
0 kommentarer