Vågornas helande andetag
Januari 2014
Jag har varit omtöcknad. Borta. Väck från mig själv och världen. Detta samtidigt som jag är här, mitt i afrika, vårt ursprung. Min mage sade nej. Du är inte härifrån och det ska du känna. Du har glömt. Glömt ditt urpsrung.
Nu sitter jag på en strand vid indiska oceanen och vågorna sköljer sitt liv över mina bara ben. Mitt element. Vattnet och skorpionen. Helix som återuppstår från de döda. Flaxar till och fyller lungorna med nytt levnadssyre. Det vi har upplevt är långt från morgondagens verklighet. Men här lever jag mitt bland de vilda djuren så som det var ämnat. Jag har varit högt upp i luften, djupt in i savannen, tolv meter under vattenytan mil utanför afrikas kust och hela jag gungar. Gungar av att veta var jag hör hemma och att jag inte är färdig med att uppleva, se och att våga.
Idag vill jag dela med mig av en dikt som jag troligen skrev någon gång i tonåren. En påminnelse om att vi inte får glömma vårt urpsrung, vårt liv och vår själ.
Tyst förfall
Vad vet jag, vad vet du
Ungdomens spår sopas undan
Glöm mig, jag finns inte
Vi finns inte!
Vad sa du?
Förlåt, jag sov
Glöm oss
Våra röster faller likt stjärnans tysta fall