Själens ro

Har vi inte alla den där låten som nästan helt kan sammanfatta ens tonårstid. Låten som skär som en kniv, rakt igenom år av uppbyggda murar. Hjärnans försvar att glömma den tid som gjorde oss till oss. Osäkerheten som då fanns, och som gömdes i ungdomens toner. I veckan dök min låt upp. Det ironiska är vilken. Kevlarsjäl. Blottandet av mina svunna hjärtans kross. Låten som blev trösten i sorgen. Låten som byggde mina försvar, men som idag visar sig från sin rätta sida. För det är med andra öron som Kents musik, i skrivandes stund, återger textraderna som då tröstade mina tårar, men som nu visar en annan mening. För jag är inte längre rädd. Det spelar inte längre någon roll. För oavsett hur många kevlar jag så bär, så kommer du, min Piedra, alltid få göra hål i min, numera, själ i ro.