När minnet är mer än bara för mig själv
Det här med att tacka ja till saker, utan att veta vad det egentligen riktigt innebär. Efter att i mitt förra inlägg mer eller mindre lovat att ha en novellsida färdig, så är det ungefär i den tanken jag just nu befinner mig i. Vad är det egentligen jag för mig själv har sagt ja till?
Men under tiden i bygget av hemsidan, så har jag konstant blivit påmind om när och hur jag började skriva igen. Detta är ett minne endast för mig, men det är fortfarande så tydligt. Det finns där rakt framför mig, men faktiskt, även framför er som läsare. Om än utan minnet. Så när jag i förra inlägget bjöd in er att få följa med mig på en resa, så vet jag att jag följer mitt hjärta.
Det kommer ta sin tid. Jag kommer inte alltid kunna skriva, för det finns så mycket annat jag inte alltid kan eller vill tacka nej till. Men det är en början och målet är inte att det ska bli perfekt. Målet är att lära. Lära mig av er. Lära mig av oss. Så om ni läser, då lovar jag att lyssna. För att lyssna är mitt just nu viktigaste verktyg, för att minnet inte ska blekna till något som är mindre än bara för mig själv.
Jag vill redan på förhand säga. Tack.