Ur sandens gömmor fann jag tidens stillhet

För det fanns aldrig en början av det som nu är den strand jag sitter på. Havets vågor har sen jordens begynnelse sköljts över stenar, träd, klippor eller över denna plats där jag nu sitter. En sandstrand med så finkornig vit sand, att det känns som vatten genom mina fingrar. Solen i horisonten har börjat färga himlen rosa i sin färd ner i havets djup och på väg mot andra sidan jorden. Påminner mig om havets djup. Flera tusen meter ner. Fyllt av liv. Och en tysthet bara vi kan höra.

Där nere på botten byts sanden ut som vårt skinn på kroppen. Varje dag, år efter år i det vi kallar tid. Sand som kanske byts ut mot den sand som jag just nu sitter på. Delar på minnen med havets liv, fiskar, koraller eller snäckor.

Plötsligt avbröts jag av en serie vågor som sköljer över mina fötter. Melodiskt. En stilla våg, en efter en annan. Som minnen av det förgångna som sköljer genom mina egna tankar. God och ond. Dur och moll. Men havets vågor är varken dur eller moll. Dem bara är. Som de sällsynta stunderna av frid i sinnet. Närvarande, påtagligt befriande för kropp och själ.

Så jag blickar återigen ut mot havet. Solen som nu är på väg ner genom horisonten och färgar himlen i alla dess färger. Samtidigt för jag min hand genom den vita sanden, fångar en näve och reser mig sakta upp. Tar ett djupt andetag, vänder mig om och låter sakta sanden sippra genom fingrarna på min väg tillbaka upp mot skogen, hemmet och den vardag som är min.

Ingen början. Inget slut. Bara en liten del av något nytt som redan varit.

/ML
2022-03-31

0 kommentarer