Vi har en moder jord - Möjligen en planet Mars
Igår gick att läsa att det eventuella vatten som finns på Mars riskerar att förstöras om vi lyckas nå dit med mänskliga expeditioner. Anledningen är oklar, men oavsett vad den är, så är det ett faktum att vår moder jord aldrig har påfrestats så som den nu gör. På 100 år har vi lyckats försätta jorden i ett klimat som riskerar vår egen död. Vår vackra jord, som ger oss så mycket och som bär svaren till Universums oändlighet. Slutsatsen borde vara att våra hjärnor ibland är lite små.
De må vara små, men de har också empati. En empati som bara glömts lite bort. Kanske gömts och förtryckts i tron om något större.
Så frågan är vad vi egentligen jagar? Vem är det vi vill bli? Vem tror vi kommer ge oss acceptans i att vår tro om verkligheten är den enda sanna? Eller är livets mening kanske just sökandet av denna acceptans?
Oavsett jagar vi just nu verkligheten om ett nytt liv på Mars. Nytt vatten och frisk luft. Vår räddning och flytväst till att fortsätta leva i en spegelbildsvärld kallad moder jord. Kommer vi kunna ta hand om planeten Mars vatten så som vi valt att ta hand om det vatten vi idag lever av? Kommer vi bruka jorden så som vi idag tömmer oljan i desperation av att den en dag kommer ta slut så som lösgodiset en fredag kväll kan göra?
Det är i sökandet av svaren på dessa frågor som jag istället väljer att leva. Väljer att andas den luft våra förfäder andats och våra barnbarn ska få liv från. Väljer att dricka det vatten som alla vi människor, oavsett plats eller tid någon gång har rört vid.
Ikväll stänger jag av TV:n, lutar mig bakåt, tar ett djupt andetag och tackar moder jord för den glädje som du långt där inne är kapapbel att åter ge.