Själens ro

Imorse besökte den svenska nya artistsjärnan Nano Nyhetsmorgon på TV4. Han hade inte sovit någonting på hela natten, detta då han igår var på Rix FM-festival i södra Sverige och nu var han tidigt på morgonen i Stockholm. I eftermiddag skulle han till Sommarkrysset, så någon direkt vila för honom fanns inte på schemat. Men jag tänkte inte mer på honom eller hans ord under dagen. Inte förrän för någon timma sedan när jag med pianomusik i lurarna sprang runt Årstaviken i Stockholm. När jag inte hade mer än 1 km kvar så stannade hela jag plötsligt av. Det var som att mina muskler skrek. Stanna. Så jag stannade och började se mig omkring och fastnade med blicken över tantolundens konstanta rörelse. Där var utegymmet med barnen som använde redskapen som lekpark. Där satt två farbröder med en dunk lådvin mellan sig. Där satt folk som grillade, skrattade eller ungdomar som lärde sig åka skateboard för första gången.

 

Det var i detta ögonblick som min enda tanke var. För vem är det jag egentligen kämpar? Varför kämpar jag mig själv genom tunga löp, cykel och simpass, vecka efter vecka, samtidigt som jag kämpar för att vara mig själv på jobbet och samtidigt kunna prestera som den prestationsperson jag är? Hålla igång det sociala nätverket, relationer och inte minst att också stå emot alla de frestelser som bjuds på både i form av mat, godis eller alla händelser som vi matas med genom sociala medier? För vissa kanske detta är en ovan och läskig fråga att ställa sig själv, men personligen föll ett lugn genom mig. För frågan betydde att jag, om så bara för en stund, kunde stanna upp och verkligen fundera på vad det är jag egentligen vill uppnå. För vem är det jag kämpar för om inte för mig själv? Så där, precis i dessa tunga löpstegen sa min kropp ifrån och fick mig att fundera en stund.

 

Tankarna vandrade direkt till hur mycket det är jag vill se, göra och få uppleva. Jag vill vara och göra allt. Vara framgångsrik på jobbet, närvarande i alla relationer, skapa nya nätverk, äta gott, resa överallt. Men så finns också min så starka andra sida. Sidan hos mig själv som inget hellre vill än att sitta för mig själv, i ett tyst rum, med eller utan pianomusik i lurarna och inget annat göra än att få sitta och filosofera, tänka, fantisera. Precis som Ferdinand. Boken som enligt min mamma var min absoluta favoritbok när jag var liten. 

 

Så här sitter jag nu med mina två sidor. Den sociala framåtsidan som inget hellre vill än att synas, ses och vara framgångsrik, och min så trygga Ferdinand. Den självsäkra möter den osäkra. Två sidor som är som ett dragspel mellan varandra, men där en av dom är ett delsvar på mina ställda frågor. För det finns något som jag alltid kommer tillbaka till. Skrivandet. Det är i ordens värld jag tillåts vara fast i mina egna tankar, precis där som jag känner mig som mest trygg och som mest fri. 

 

Så jag stod där. Fortfarande blickandes över tantolunden och var kvar i frågan kring varför jag fortsätter kämpa i löpsspåren, simbanan eller på cykelvägarna. Jag funderade vidare och mindes min historiskt sett största utmaning. Att vara mycket duktig på att påbörja saker, men aldrig till fullo avsluta dom. Det var som med min jaktlicens där jag än idag har älgprovet kvar, eller som min studier där jag förvisso tog ut min examen, men ändå inte densamma som jag en gång hade påbörjat. Eller som med alla mina påbörjade sångtexter, böcker eller noveller som än är långt från fullt färdigskrivna. Men de senaste åren, sedan jag träffade min älskade Piedra på nytt, så har något sakta börjat hända. Jag vann ett lopp mellan kollegor, jag började skriva här på Själens Ro, jag började fundera på frågan kring varför jag aldrig har avslutat saker. För om det är något jag inte vill bli ihågkommen för, så är det för han som nästan klarade det mesta. Så jag är inne i en process som även är svaret till mina många timmar i simbassängen, löpturen eller på cykelsadeln. För där måste jag pusha mig själv till att skapa målen och sedan avsluta dom. Så i skrivandes stund, med ett glas Chablis i hand, så har jag bestämt mig för mitt mål. Att skriva en novell. Men jag är ingen novellskrivare. Så det kommer ta tid, men det kommer också få lov att ta tid, för jag har även bestämt mig för att ni som läsare kommer ha chansen att vara med på resan. Det finns snart en hemsida där novellen kommer ta sin form. Jag skriver när jag kan. Jag skriver när jag har inspiration. Ni kommer kunna kommentera och med er hjälp så kanske jag kan bli en framtida novellist, och om jag får tillåta mig drömma. Kanske en dag även en duglig författare.

 

Men så var det då också Nanos ord från i morse. Hans svar på frågan kring hur han har orkat och fortsätter kämpa på och som nu till och med utan sömn. Svaret var enkelt, "Hold On", med betydelsen att sluta aldrig kämpa och med min vidare tolkning att en dag så faller saker på plats. Då vill du inte sova. Då vill du vara mer vaken än någonsin förr.

 

Till mitt nästa inlägg är min novellsida förhoppningsvis klar. Jag hoppas ni vill följa med på resan. Det kommer i alla fall jag.