Själens ro

I skrivandes stund strömmar Bon Ivers låt Holocen ut från högtalarna. Det finns förvisso mycket att säga om Bon Iver och Justin Vernon som skapade bandet, men detta inlägg var inte tänkt åt honom. Den ursprungliga tanken med detta inlägg var att på något vis förmedla mina tankar kring vad som händer när våra gränser suddas ut. Ett samhälle, ett lands eller en själs.

 

Att skapa gränser är ett sätt att finna trygghet i vem vi är. Som samhälle, land eller individ. Men vad händer när någon anser sig äga någon annans landskap? När en individ eller en grupps tidigare gränsdragningar suddas ut och ersätts med övertygelsen att deras nya är mer värda än andras?

 

Det är då skuggorna kan dela även den starkast lysande sol. Våra samhällen har visserligen genom tidernas begynnelse varit rörliga. Världen var en gång två kontinenter. Europa var en gång inte lika enat som nu.

För varje dag är det någon som försöker töja på sina gränser. Hitta sin rätta väg där majoriteten av människors tro antingen bekräftar eller slår ner den föreslagna gränsdragningen. Hela tiden på jakt efter att ha rätt. Och det är i denna jakt som skuggorna kan växa sig större. Yin och Yang med för mycket Yin. 

 

Holocen är inte bara en låttext. Det är ett ord som beskriver vår geologiska tidsålder och som sägs ha givit oss en geologisk balans som vi sen dess har skördat frukterna av. Men vissa forskare anser att Holocen är över. Att vi nu har gått in i tidsåldern antropocen. Antropocen anses ha påskyndats av människans hand. En ny gränsdragning. En ny värld. Frågan är hur många skuggor vi är beredda på att ta oss med in.