Bedövningens levande tystnad
Jag var bedövad från livet. Från vindens sus. Från vinets rus. Jag ville leva som alla andra såg ut att leva. Jag ville se på saker, så som andra såg ut att se dom. Men sen kom du. Min Piedra som fick mig att åter se livet från dess rätta sida. Vindarna fick känslor. Fåglarnas sång blev musik.
Vi är alla från samma moder. Oavsett var du kommer från, så fungerar vi på samma sätt. Vi tänker på samma sätt. Våra överlevnadsinstinkter är dom samma. Skillnaden är att vi idag inte lever på prärien, på tundran eller på en savann där faror lurar vid varje fotsteg. Förr i tiden, så överlevde vi endast när vi höll ihop som grupp. Om vi samarbetade och jobbade tillsammans. Vi som flock tvingades att leva och bo ihop under pressade förhållanden. Den som var annorlunda och som majoriteten av gruppen inte tyckte tillförde något till gruppens överlevnad, slängdes kanske till och med ut ur gruppen, med följden att med stor sannolikhet komma att dö. Idag är farorna få. Om ens några i jämförelse. Men våra instinkter är dom samma som innebär att vi alla hela tiden strävar efter att få gruppens samtycke till att vi är okej som individ och är accepterade i gruppen. Men i dagens samhälle finns inte en grupp. Det finns tusentals och vi får varje dag höra om nya. Detta via nyheter, skvaller, din väns berättelse eller din chefs beordran att driva företagets nya projekt. Så våra hjärnor är programmerade till att överleva i en grupp. Att tillföra något. Vi arbetar åt andra. För att bli accepterade. För att inte dö.
Och det var då jag förändrades. I tanken kring att vi alla är likadana. Att vi alla vill överleva. Men att det inte längre finns några faror. Att om mina tankar är likadana som dina. Varför ska jag då övertyga andra om att jag duger, istället för att bara acceptera mig själv för den jag är? Du är ju lika rädd som jag över att göra fel och att bli utesluten eller?
Så jag är inte längre bedövad. Jag låter istället livet omfamna mig och låter det ta mig till så många platser som någonsin är möjligt att rymmas inom våra fysiska gränser. Eller för den delen mentala.
Tack. Min Piedra. Min flod som rymmer all jordens kärlek. Tack.