Själens ro

Tårarna som bränner i ryggmärgen, själen som läker såren ingen trodde fanns. Förlösande, renande och ärliga.

 

Mitt bland dessa tårar kom jag fram till en sak. Känslor tar sin form på alla möjliga sätt och framförallt som barn. Där och då vet inte barnet vad det är för känslor de känner och är ännu oslipade i vuxenvärldens kamoflerande känslovärld. Det är där och då omgivningen lär barnet hur och vad som är accepterat. 

 

Grabbarna i klass 4B spelar tennisfotboll på skolgården när plötsligt kamraten ryter till sin medspelare att sluta vara så dålig. Tårkanalerna fylls och mungipan darrar. Vad är det som händer när klasskamraterna ser sin medspelare reagera på detta sätt? ...Lipsillen som istället borde ha slagit sin kamrat eller gett tillbaka i form av en än värre verbal attack, gärna med långfingret upp i luften också. En hjälte!
Barnet som inget annat vill än att gråta får lära sig hur svårt omgivningen har att acceptera det salta i sina tårar och som inte ser hur lite det har med hans egentliga mod, styrka eller vilja att göra. Det handlar endast om känslor som tar sig uttryck på ett sätt världens omgivning inte har lärt sig hantera. Gråtet i halsen är ett tecken på en liten pojke eller flicka som inget hellre vill än att bli sedd för den den är. Lika mycket sedd som pojken som istället skulle slåss vill bli sedd. Men att slåss är något som går att prata om. Framförallt på rektorns kontor...

 

Vi bär alla våra små barn inom oss. Det är där vi blev lärda om verklighetens acceptans, osäkerhet, livet och om vi har tur, vår trygghet.

 

Den andres ord är endast spegelbilden av den själv.