Själens ro

Den dagen fanns inte ens i fantasin, förrän den dagen bara stod där. Som en mardröm. Men även om drömmar ibland kan kännas mer verkliga än livet självt, så hade det inte gått att genom drömmar lära sig förstå vad som komma skulle. Precis som föräldrar som i nio månader vet att dom ska få barn, så vet dom ändå inte. Precis som vi vet att vi alla ska dö, så vet vi ändå inte.

Så här sitter jag i trädgården, under ett träd i en gungstol med ett glas fläderblomsaft i handen och gråter hejdlöst. Som ett barn som tror det är övergivit.

Om jag ser tillbaka på mitt liv, så finns det egentligen ingenting jag ångrar. Jag har en fin relation med familj och släkt, jag har fått resa dit jag vill, har vänner för livet, fått bilda familj och jobbar med något som jag kan stå ut med resten av mitt liv.

Ändå känns allt det där som att det inte spelar någon roll. Imorgon går jag till jobbet som vanligt, planerar morgondagen, slumrar i soffan och går och lägger mig. Och det gör inget, för det är så det är. Det är så våra sociala normer och samhällssystem är uppbyggda. Det är okej, för alla system blir vid någon punkt en rutin vi lever efter. Det är bara relativt vad vi känner till.

Men det är ändå något som gnager inom mig. En fråga jag vill få svar på, men där jag än inte lyckas formulera frågan. Här i min inre ensamhet söker jag febrilt efter orden, men snavar på floskler. Jag vill på något sätt mer, men varför? Varför kan jag inte bara sitta här, gråta, vara glad för minnen jag kommer på, skratta åt alla dumheter jag gjort, gråta igen och veta att morgondagen är lika vacker som den var igår? Det känns som att jag jagar min egen svans.

Jag tror det är möjligt att läsaren till mina ord känner igen sig. Känslan av att dagarna är för korta, energin aldrig är tillräcklig för att stanna upp och komma på vad som är viktigt, men framförallt känslan av ensamheten även bland tusen andra. Känslan av att vara övergiven till sig själv. Ingen som riktigt förstår ens ensamhet. Jag vet att jag inte är ensam, men ändå vet jag inte.

I jobbet är det teoretiskt så enkelt. En organisation som sätter ett tydligt mål, jagar kunder, pengar eller hjälper våra medmänniskor till ett bättre liv och jag är en del av det. En organism.

Men ett företag är inte jag och min familj. Ett företag är en annan del av mitt liv. Lever jag ett dubbelliv med två olika mål där det inte finns någon given vinnare? Är jag mitt jobb eller min familj och fritid, eller både och?

Vi kanske borde bli bönder. Leva på naturen, arbeta på gård, få maten via en skördetröska istället för E-handel. Målet där på gården blir att överleva och må så gott som möjligt är. Som Mandelmanns.

I ljuset ser man sin egen skugga. I mörkret syns den inte. Är det därför vi dras mot det destruktiva? För att slippa möta oss själva i ljuset?

Vem vill jag egentligen vara!?

Där! Där har vi det. Det är den frågan jag jagat efter. Vem vill jag egentligen på riktigt vara?

Jag är en människa som lever på jorden, som är en del av universum. Jag har två ben, två armar och en hjärna som är smartare än något annat djur på planeten. Jag bor i en stad med min familj, jag har ett jobb, är frisk och kan så länge familjen inte lider, göra vad jag vill. Jag vet mycket, kan mycket, har levt mycket, men ändå är det enda jag egentligen vet att jag inte kommer hinna göra allt som jag vill, och ändå vet jag inte.

Jag vill vara den som accepterar att jag inte vet, eller kommer hinna allt jag vill. 

För jag kommer inte hinna allt! Och eftersom det finns så mycket att hinna göra, så är det jag egentligen säger att jag är rädd för att göra fel val. Det svåraste jag har att göra är att lära mig njuta av det som jag faktiskt hinner göra. Njuta av de val jag tar med acceptansen att resten av de val jag inte tar är kvar för någon annan att ta.

Vi gör våra val. Vi lever våra liv, men låt oss aldrig gömma oss i skuggan. Då hade jag inte suttit här med min fläderblomsaft och gråtit som om jag föddes på nytt. 

Men det gör jag. För jag är summan av dom val jag faktiskt tar. Inte summan av dom val jag ville ta, men aldrig tog.