Du växer som blommorna om våren
Igår höll du oss i hand där du traskade över trösklar liksom allt för dig är nytt att se.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Som solen mellan molnen som gör allt för att få oss att le.
Idag, mitt ute i skogen mellan träd och sten släppte du så vår hand.
Där gick du, själv över sten, barr, kvistar och allt som skogen har i sitt land.
Där gick du med dina brungröna ögon, tålmodiga så som bara dina kan vara.
Fokuserade, lyckliga, där endast leendet speglar vetskapen om att snart i backen kunna dala.
Men du vet precis vad som krävs för att lära dig livet där allt är för din skull.
Du vet precis hur många gånger du över tröskeln måste traska för att lära hur inte falla omkull.
Du är som blommorna om våren.
Väntande på just det rätta ögonblicket att få blomma ut i all sin prakt.
Det är du som lär om livet.
Det är du som får oss att leva mer än vad vi själva ser.
Det enda vi önskar i retur är att du vet.
Att du vet att våra händer aldrig är längre bort än din vilja att känna trygghetens famn.
Att du vet att din vilja inte bara gav dig ditt namn, utan är svunnen ur kärleken sann.
Att du vet att våra händer aldrig är längre bort än din vilja att känna trygghetens famn.
Att du vet att din vilja inte bara gav dig ditt namn, utan är svunnen ur kärleken sann.
Du är som blommorna om våren.
Faller du, så växer du igen, och igen, från tusen och åter tusen frön.