Med din arm runt min hals når jag längre än någonsin
Med glansiga ögon, en lite trött kropp och sirapsliknande tankar, så sitter jag här på tåget och blickar ut över regntunga åkrar. Genom strömmande teknologi spelar Michael Dulin låten "prelude" på piano. Kanske som en påminnelse om att en ny tid och ett nytt ansvar har inletts. Förspelet är slut och min ungdomens dröm om att en dag leda har lett till min, så här långt, största utmaning. Som att klättra upp på tians trampolin, hoppa och i fallet komma på att jag måste lära mig att dyka.
Men alla dom trappsteg jag klivit på har kommit med någon form av lärdom. Vartenda trappsteg representerar en tid av vem jag var då. Framförallt har jag lite då och då testat att hoppa ut från både ettan, trean, femman och kanske även någon gång från sjuan. Ibland har jag nog lyckats dyka ganska snyggt, men det har även hänt att jag har hoppat och missat att vaktmästaren inte fyllt upp bassängen.
Varenda gång har jag sakta kravlat mig upp på fötter och relativt varandra, snabbt eller långsamt, börjat klättra upp för stegen igen. År efter år, erfarenhet efter erfarenhet och för första gången befinner jag mig mitt i ett fall med en känsla av att tiden står still. Där fallet är verkligheten och verkligheten är fallet. För inget kan stoppa det som sker runt om oss. Det bara är. Som en tidlös flod där vattnet som igår flöt förbi, inte är detsamma som det jag imorgon kommer landa i.
Så jag faller, men inte ensam.
Jag faller tillsammans med allt som har blivit jag.
Jag faller, men inte ensam.
Jag faller tillsammans med allt som kallas vi.
Jag faller, men inte ensam.
Jag faller tillsammans med min älskade Piedra runt min hals.
