Själens ro

 

I vardagens töcken går tankarna snabbt. Susar förbi i någon slags medveten omedvetenhet. Asfaltsbeläggda motorvägar som får oss att rusa fram genom jordens landskap. Dagens verklighet är visserligen lika verklig för oss, som våra förfäders tid var för dom. Våra tankar är lika flyktiga som deras. Men någonstans infinner sig ändå en känsla av att där finns en skillnad. Våra förfäder levde i och av naturen, skogen, jordens energi. De var beroende av varandra. Naturen gav dom mat, men bara om dom var uppmärksamma nog. Naturen gav dom skydd, men bara när dom respekterade vädrets makter. Dagen de inte respekterade varandra, var dagen de tvingades fly. Våra asfalterade motorvägar har gett oss en trygghet och tagit oss till platser vi som människa länge har drömt om. Och vi drömmer vidare. För drömmar skapar evolution. Men har vi mod nog, om så bara för en gång, att stanna upp? Stanna upp och lyssna på trädens sus. Se sig runt och hitta en av våra förfäders sedan länge redan upptrampade stigar. Ta sig upp på stigen. Börja vandra och för en stund inte göra något annat än att lära sig av vandrarens spår.