Ignorant Boy, Beautiful girl
Låten är Loney Dears. Om ni väljer att lyssna på den märker ni snart att den i princip helt saknar text. Endast fyra ord. Ignorant boy, beautiful girl. Men likväl är känslan påtaglig. Pojkens inre kamp och pojkens inre hopp om att en dag få hålla en vacker tjejs hand. Sin piedra.
Jag har hittat min.
Men jag var ignorant. Jag levde i drömmen om att en dag bli upptäckt. Drömmen om att någon en dag skulle se genom min inre kamp och fylla min själ genom dennes vackra ögon.
Och jag var ignorant mot omgivningen. Omgivningens tankar, känslor och rädslor, men kanske mest för att jag själv var rädd. Rädd för att släppa in någon i min egenskapta verklighet. För tänk om jag skulle släppa in någon. Tänk om någon skulle få reda på vem jag egentligen var. En rädd, osäker och tråkig person. Egenskaper människor inte tycker om. Så jag förblev ignorant. Levde kvar i min verklighet. Tills dess att jag började falla. Tappa marken under mina fötter som jag så omsorgsfullt hade trampat upp.
Jag föll i många år. Jag började bygga murar. Ingen skulle få veta mitt, vad jag trodde var, sanna jag.
Men så en dag så förstod jag bara. Förstod att jag inte var så dålig som jag en stor del av mitt liv hade trott. Den ignoranta pojken hade istället börjat lyssna på vad omgivningen sa. Fina saker. Kärlskefulla ord. Verklighetens vackra väsen. Sakta blev ignorans till acceptans. Acceptans blev till balans och en dag så flöt floden jag så länge hade sökt där framför mig. Den flöt där bortom mina murar. Under mina fötter. Hon fanns där hela tiden. Min Piedra. Min kärlek. My beautiful girl.
