En spegels reflekterande ögonblick
Mina texter är så här långt helt och hållet mina egna. Sprungna ur mitt hjärta och själ. Den ärliga och vibrerande känslan i ordens makt över människans verklighet. Men ibland räcker inte ens egna ord till. Ibland uppenbarar sig sin egna själ i spegeln från en annan persons ord eller handling. Det kan vara barnets skratt på bussen, en musikers sång och gitarr, eller så enkelt som kollegans sätt att öppna dörren för dig en morgon när du inget annat vill än att få slå huvudet i väggen. Men ändå! Där långt inne så känner du pirret i magen. Känslan att du egentligen är glad, inte så bitter, arg eller ledsen som du tror dig behöva vara. Lyckokänslan som vi inget hellre vill än att trycka bort, kanske just för att vi egentligen inte borde få lov att känna ro i själen. Det är liksom lättare att vara kvar i en känsla vi känner oss trygga i just för att livet har lärt oss att det kanske helt enkelt borde vara så.
Men så händer det där som får magen att helt oväntat pirra till lite extra. Barnets skratt på bussen. Kollegans hjärtliga öppnande av dörren, eller musikerns skickliga gitarrkomp. Ibland händer det inte ens i vår fysiska verkligheten utan kan uppenbara sig i den alltmer utpräglade digitala världen. Ibland stöter vi på ögonblick som vi vet betyder väldigt mycket, men inte vet varför.
Men ibland kanske det inte behöver vara mer än så. Inget mer än att för en liten stund få hänge sig åt ett ögonblicks vibrerande energi. Idag kommer jag dela med mig av en person som för egen del blev min själs spegel, om än bara för en liten stund.